Så liten och skör du var

nedbäddad där

i sängen bland vita lakan

och din ljusblåa hemstickade filt

omsvept för att inte frysa

då Han närmade sig

Kroppen märkt av

förgänglighetens bräcklighet

men ändå så mycket DU

fast liten och blek, ögonen slutna

av djupaste trötthet

ljudlösa andetag, lätta lätta

knappt märkbara

och jag höll andan,

för att kunna höra

dem

Min hand, lagd på din panna

förundransvärt sval

rynkorna rofyllt utslätade

strök din kind, så försiktigt

och fingertopparna följde

hakans sträva skäggstubb 

liksom för att alltid minnas,

aldrig glömma

Jag sjöng din sång

den fina,  som du älskade

tappade ibland orden

men berättade om allt

emellan himmelen och jorden

och tolkade varje rörelse

i ditt ansikte och tärda kropp

då jag så tydligt såg

att du lyssnade

Men stunden nalkades,

den stund jag fruktade

då din själ skulle lämna min

och att släppa taget

var så svårt, så outhärdligt svårt 

att jag höll din hand i min

och hjärtat mitt bad

om bara en liten, liten stund till

bara en sista stund

med dig

"och ännu en gång

sjöng jag innerligt din sång

men du förblev så stilla

ty nu var du redan

på väg"