På väg till begravningen.

Av mitt flickrums sanningssägare

och existiella ångestidoler.

Jag tänker på hur långt vi hunnit.

Men känslan, den

är fortfarande densamma som då.

Allt vi drömde om,

det vi aldrig vågade göra.

Visade sig alltid vara samma sak.

Jag trodde aldrig 

att jag skulle kunna leva.

Utan dina andetag. 

Vi är någon annanstans

i livet nu, äldre

men fortfarande likadana.

Och jag vet att det är dags

att gå, innan 

man blir alldeles för sentimental.

Så ikväll ska vi skåla i champagne. 

För varje slut, 

är bara början på någonting nytt.