Jag avskyr när jag blir självmedveten.
När jag känner mig påträngande och efterhängsen.
När jag nästan ber om ursäkt för att jag vill göra honom sällskap.
Det är inte jag.

Jag vill bara bli älskad för den jag är.
Jag vill bara känna samhörighet.
Du och jag.
I vår bubbla.
Mot världen.

Men min osäkerhet sticker hål på den sköra bubblan.
Världen läcker in.
Och vi läcker ut.
Vår samhörighet och det som kanske var en liten minimal början på ett vi sipprar ut i världsrymden.