Alla tankar, alla känslor.
Hormoner, hormonerna de som får mig att skrika, att gråta, att vilja slå någon, krama någon random person.
Hormonerna som rör om i det förträngda, som får mig att minnas det jag vetat finns. Det jag kunnat se men inte känna, det jag kunnat känna men inte se.
Pusselbitar fattas några är för alltid borta för jag var inte där det var bara min kropp, men inte min själ.
Jag minns sedan blir det tomt, som någon klippt bort en halv scen ur en film.
Försvarsmekanismens scensuravdelning har varit framme.
Tack för att den finns.
Men du väckte något, det kommer mer och mer fragment.
Pusselbitar att lägga.
Nya frågor som väcktes
hur ska jag hantera det, hur ska jag se på livet nu.
Som en värld som rämnat
du öppnade en dörr.
Jag är inte arg, jag hatar inte någon.
Varje dörr, varje pusselbit är värdefull.
När jag hittar en del av ett svar på ett betende jag har.
Jag behöver inte alla svar alla bitar.
Det är som en mening, du behöver inte alla ord för att veta vad det står men du behöver några viktigs för att få i hop den och då kan läsa och förstå.
När jag fått i hop en mening kan jag förstå en känsla och byta ut den.
Desto mer jag får desto bredare ser jag.
Bakom varje handling finns något annat.
Varje människa har en ryggsäck
En historia, lycka och sorg
Vi fungerar olika du och jag.
Dessto viktigare är det att vi lyssnar på varandras ord.
blir det mera rätt