Livet leker med mig
testar mina gränser
jag ler och städar symaskin
syr en söm, den bli fin
börjar bli trött, lite ångest smyger sig på
plockar fram lite mat och dricker två glas vatten
ångesten är där lite mer
Lika bra att ta stessolid innan den blir större
bär ner symaskinen i ateljén, smärtar mer o mer
varje steg blir som tuggummi under mina skor

Hjärtat rusar, smärtan som om jag höll på att pumpas upp
känns som kläderna är för små, vill slita av mig BH n men jag har ingen på
jag går ut och tar en cigg fast jag inte borde
sätter mig ner på asfalten, min katt kommer och tröstar
jag pratar med katten och försöker få ner pulsen
Jag måste gå in, jag måste få mig till sängen där kan jag krypa i hop
hålla fast mig
varje trappsteg känns som en meter
desto närmare dörren jag kommer stiger paniken
släpper in katten, stänger dörren,
huvudet i händerna i knät på golvet i trappuppgången
jag önskar det fanns en off knapp, jag önskar jag kunde känna ingenting

stapplande ben reser sig upp, dubbelvikt håller fast mina händer
försöker öppna dörren, gråter högt
jag måste klara detta själv nu tills sambon kommer hem om en stund
Jag vill inte störa grannarna igen, jag vill inte knacka på
jag vet att om jag kommer innanför min dörr nu brister det

jag knackar snabbt på måste hålla fast mig
efter en stund öppnas dörren
"Emma, det är svårt att säga detta jag vet ju hur du mår. Men jag kan inte nu jag måste söva mitt barn. Jag vet att du har det svårt men jag kan inte hjälpa dig" jag skäms så jag vill dö, samtidigt som det gör ont.
Jag vet att de inte behöver mer en va de har och absolut inte trasig granne som jag.
"Förlåt, jag ville inte men jag kunde bara inte ta mig någonannanstans."
säger jag
"Jag vet. Du får ta det med din sambo, ring henne. Jag måste ta hand om min familj."
"ja det är lugnt, förlåt" fort kommer jag in genom min dörr
"Emma, Emma! Vad är det som har hänt? är det något som hänt i dag?"
Jag hör men jag förstår inget
"ställ dig upp så sätter vi oss i soffan, här bland skorna kan du inte ligga"
Jag fattar fortfarande inget, musklerna krampar och jag är oförmögen att göra något.
Han tar tag i mig tror jag, i alla fall sitter jag plötsligt
"Titta på mig" det låter som han skriker men jag vet inte
Jag håller händerna runt brösten sten hårt, tror jag gråter
det snurrar jag förstår inte
jag kan inte titta upp för musklerna håller mig fast
smärtan inne i bröstet är outhärdlig, varje organ, varje åder, varje del inne i mig smärtar som eld.
Jag säger några ord vet inte vad egentligen
Jag vet inte vad som hänt
"jag vill inte skada mig" säger jag
"Har du det nu?"
"ja" säger jag men jag vet inte hur men jag känner att något i mitt knä är fel.
jag känner hur sidan på höger hand värker. Så min slutsats är att jag bråkat med dörren.
Jag lugnar mig berättar att jag skäms, grannen går.
jag går in i sovrummet och proppar i mig mer tabletter för att döva ångesten.
Går ut och röker och gråter för att jag skäms, för att jag förstår att jag måste fått en disassociation postattack. Att jag måste för ett jäkla liv eftersom grannen kom in och kroppen värker. Men allt bara snurrar och halsen är sträv
Jag börjar förstå att jag varit i en annan tid av mitt liv
Återupplevt något, skrikit i panik och slagits för mitt liv.
Stackars dörren som inget ont har gjort.
Stackars grannar, undra vad de tänkte hände? Undra vad de säger om mig efteråt.
O barnet som just somnat, som vi hörde gråta igen. Den lille helt oskyldiga person måste blivit vettskrämd.
Tänk om jag gett hen ett trauma för livet. jag vill inte skada någon, men barn och djur som inte går att förklara för och som är helt i andras händer och inte kan försvara eller välja själva, de ska skyddas och få trygghet. De ska vårdas med respekt , kärlek och värme.
Det gör så jävla facking ont och jag är arg på mina känslor på min ångest
på mig själv för att jag inte kunde stoppa den.
jag är arg på mig för att jag ber dem om hjälp som har tillräckligt endå
och jag är arg på mig för att jag inte bara kan vara lycklig för deras skull och sluta känna smärta. sluta känna avundsjuka att jag inte får gulla med den fina bäbisen.
Är arg på mina bröst som har mjölk sedan missfallet i november och som reagerar på en halv sekund när de hör en bäbis och börjar läcka.
När ska de fatta att de inte har någon bäbis att mata.
När ska de fatta att grannbäbisen är inte deras ensak den har egna föräldrar som ger den mat.
O när ska jag få må bra igen?