strax under det vita täcket,
av blad från min gatas körsbärsträd
har jag lagt de ord,
som borde stanna i tanken för alltid.
där pyr och bubblar sanningen,
för alltid fördömd.
där gömmer sig insikten,
hatad och hysterisk.

fram mellan grenarna
letar sig små solskensstrimmor.
strålkastare i min välspelade tragedi.
snart kommer slutet
och det öronbedövande jublet
från den ovissa publiken.
hur skulle de någonsin kunna veta,
att här har sanningen gjort sin största roll någonsin!
och kritikerna är eniga:
\"sannerligen är naiviteten
människans bästa vän\".