söndagsmorgon i oktober,
mitt kaffe kallnar.
på altanen, i regnet,
trotsar jag kylan för att ta en morgoncigg
och rensa mitt huvud.
där inne, där våra dofter blandas och vi är ett,
ligger du och sover lätt och tugnt på samma gång.
i en rutig skjorta som osar kärlek,
sitter jag här med regnet hamrande mot mina nakna ben.
sen,
när klarheten klingar mellan mina pannben,
kryper jag långsamt ner brevid dig,
och viskar,
\"släpp mig aldrig\",
du svarar inte,
men du håller om mig lite hårdare.