F.

jag vet att du inte läser det här men björkarna i min stad har fällt sina blad så jag skriver till dig ändå. det är som att avsaknaden av dina rader skaver mot min hud och hur jag än vänder mig får jag blåmärken och röda blåsor. hösten har fallit tungt över taken och färgar kullerstenarna mörka. det är något blött i mitt hår och något dunkande som växer i min hals. och det är på min rastlöshets trådar som jag spinner minnen av dig. silversnören som rycks bort i akten. svettdroppar över dina nyckelben och jag försöker komma ihåg hur det känns att älska fritt och äkta. utomhus. du har alltid varit stark under mina vader. tryckt mina kuvert hårt mot bröstet men i själva verket är du långt bort nu och kontinenterna skallrar i din frånvaro. jag säger inte att jag inte kan vänta. jag har inget tålamod alls men jag har blivit krossad förut, spruckit som en annan jävla persika mot asfalt. fallit ur cykelkorgar och var mans grepp. och i filmerna jag ser finner dom varann. passionen rör sig genom skärmen och jag tar på mig själv utan dig för hundrade gången i ordningen.
på något sätt väntar jag på att livet ska börja. på att allting ska få ett slut eller börja om, jag vet inte längre vad jag väntar på eller önskar mig. allt är kalhyggen. göteborg är uppbruten mark och jag har spridit min vildhavre över stadens alla åkrar. i drömmen jag berättade om kommer jag aldrig längre än till mötet mellan oss. du ser mig på centralen. jag ser mig själv genom dina ögon och sen vaknar jag alltid. faller ur. tappar kurs. det går inte att säga något mer om dig. om det som var jag när vi fann varann. om den unga tonåring som vilt och nyfiket omfamnade världen. den omringar mig nu. är hotfull istället för inbjudande och jag rör mig i gråskalan, i lagren emellan lakanen.
för det är något i bomullstygets fibrer som luktar som du och mina fingrar blir dina varje kväll. du upptäcker nya öar av mig och mjukt faller jag längs dina byxben.
på andra sidan vattnet där du är. där du rör dig utan återvändo. med sol i blicken och gråa strån längs pannan är du fri och jag önskar dig väl inget annat heller. allt annat hade varit av ondo.
så jag smeker mig själv nu och trycker undan drypande avsnitt av dig. dom växer under ytan likt jättekaniner och kryp med långa ben som ju är mina enda fobier. och kanske är det bara stan. kanske är det den där jävla oktobersucken som jag gör varje år när november nalkas. när jag försöker förändras, skändas, åldras och ändå bara fastnar i geggan. i medioker lera och fågelsång. strypta koltrastar och trötta kalla pekfingrar.
jag är trött på alltihop. på dagarna jag gör. på datum jag ser framemot och det behöver bli stort och vilt igen. gunga osäkert och stötigt. jag behöver hast och vind i håret och ösregn för att kunna se framåt och du vet ju detta alltihop. jag förstår inte varför jag ens säger det en gång till.
men jag skriver det för alla mina manus som aldrig fick en slutscen. för sortier och varm luft över din bröstkorg. för nya vägar och alla dagar jag kan vänta på dig.
fast jag finns inte riktigt om du aldrig svarar. jag har lagt alla ägg i samma korg och låtit den falla över mina korthus. en efter en.
och jag suddar och suddar igen. låter pappret bli skrynkligt och du vet ju hur jag inte trivs på markplan.
det är för blommorna på gården nedanför. för kontakter och vänner jag inte gillar alls. för det torra i marken och ödsligheten på stora scen vid midnatt när alla gått hem. blåser en blå cykel förbi. en man som skriker något efter mig och jag som på riktigt hade kunnat krossa hans pungkulor med en hand.
men jag byter glödlampor och tvättar vitt. rör vid surret från maskinerna och andas fyrkanter utan dig.
för jag vet vad du tänker och jag vet hur jag framställs och jag skiter i vilket så länge du läser och finns. en fantasifigur i stormen och inte ens jordbävning blir det i mitt land. p-böter och ingenting. dammar jag det sista ur ännu en lägenhet. trycker in en hummerklo under badkaret och lägger nycklarna på köksbänken. är lämnad att dö i kulturens vaggande famn. i verket av män och små vita möss. riddarna och deras musor. svajande gräs och enkäter.
och det trodde du väl aldrig att jag skulle skriva men jag har slutat dricka just nu och det är väl det som är anledningen till både tristessen och orgasmerna. laster jag lägger av en efter en. mansbröst och främmande sängar. blir ren och vit som novemberfrost. fastandes. med stjärnstoff i håret lovar jag att ta upp dom var och en. om du bara kommer hem.