[04.32 och framåt]

sömnen undflyr mig, likaså vakenheten. mitt fysiska tillstånd är lika ogripbart som mitt psykiska, så som allt omkring mig. mitt sinne har inga tydliga gränser, det flyter ihop med omgivningen och energiströmmarna i rummet. tankar och insikter hemsöker mitt huvud, stannar tillräckligt länge för att hinna lämna djupa spår, för att sedan åter flyta ut och bli otydliga och suddiga. inget går att gripa och hålla kvar, det är illusioner av tankar, illusioner av illusioner av tankar.

under allt detta ruvar ångest och panik snudd på dödslängtan, men utan att röra sig, vibrera som brukligt. de ligger stilla, bidandes. det enda konkreta i mitt fullständiga tvivel. trots detta är jag lugn, som jag aldrig varit förut. kanske kan det liknas vid känslan en mycket gammal person har när han hon den ligger för döden, skräcken inför det okända som överskuggas av vetskapen om att livet redan gett allt det har att ge och det enda som återstår är lugnet i väntan på den eviga friden. det är en känsla av ett in absurdum utdraget dödsögonblick.

jag vågar inte somna av rädsla för att detta insomnande ska vara det sista, det slutgiltiga. men ändå ger ångesten inte utslag. det förrädiska lugnet gör att jag med ens blir osäker på om jag fortfarande lever. har jag redan somnat in? har jag levt överhuvudtaget? eller är det så att mitt undermedvetna redan accepterat slutet som oundvikligt och därför inte bemödar sig till panik?

jag vet inte. det är så mycket osäkerhet.

sedan jag var mycket liten har jag i perioder, fler sådana än inte, varit övertygad om att detta vi kallar verklighet endast är en illusion jag byggt upp i mitt inre, en bild jag projicerar på något jag inte kan nämna och inte heller känner till. så även nu. jag kan inte förmå mig till att se de människor jag möter som mina likar. de är, liksom allt annat omkring mig - historia, fysiska ting, sol, måne och stjärnor, endast en hallucination som jag själv skapat och levt helt innesluten i sedan min födsel. men genom dessa perioder har tron på min egen verklighet varit min livlina som jag desperat klamrat mig fast vid för att inte försvinna i vansinnet. nu är jag inte längre säker ens på det. alla tvivel gör mig paranoid, jag vågar inte umgås med folk. vågar inte se mer än absolut nödvändigt av denna mitt sinnes konstruktion. jag känner mig mer flytande i konturerna än någonsin tidigare, tunn som vatten, som om jag håller på att upplösas och upptas i denna enorma hallucination som är verkligheten och helt förlora greppet om mig själv.

jag kan inte relatera, inte ens till mig själv. jag känner inte mig själv.

och med tvivlen kommer ensamheten. den är min livslånga följeslagare, min förbannelse och likväl min välsignelse. den är stundtals så plågsam att döden och steget in i en ännu definitivare ensamhet känts som enda vägen ut. dock är ensamheten mindre påtaglig när jag är just ensam. tillsammans med folk växer den sig stor och kväver mig. det blir en nästan fysisk ansträngning att orka med mer än korta stunder i sällskap med andra. därefter måste jag vila, återhämta mig.

jag är den enda som förstår vilken illusion verkligheten egentligen är. och hur skulle det kunna vara annorlunda när det var jag som skapade den? en hallucination kan inte tänka eller känna, sålunda kan ingen människa i världen det. utom jag? är jag också en illusion? har jag skapat bilden av mig själv samtidigt som jag skapade allt annat?

ibland vågar jag inte ens röra mig av rädsla för att spräcka min sköra omgivning, som rök är den, som dimma. snart är den borta, och så även jag. det är så, jag vill tro annat, men den här tron är så djupt förankrad i mig sedan så många år tillbaka. allt är så grått, så ogripbart, jag kan inte känna något för min omgivning.

kanske bör jag inte ens gå upp om mornarna. kanske bör jag låta denna känsla av slutgiltigt insomnande ta ut sin rätt.

-

någon sjunger i lägenheten vägg i vägg.

jag ska sluta ta min medicin. jag vill inte förledas att tro på en verklighet jag vet inte existerar.

-

johan ringer till mig om kvällarna och läser högt ur sina texter för mig. hans röst är lugnande, påtaglig, konkret. något att gripa om i allt tvivel och famlande i blindo. jag kan känna hans närvaro, men är han verklig? är han inte bara något jag skapat för att få något att klamra mig fast vid?

-

döden konkretiserar livet. genom att jag känner min egen dödlighet inser jag att jag är levande. vetskapen om att självmordet alltid finns som utväg gör att jag orkar kämpa vidare med livet. döden ger livet en mening.

en cigarett och ännu en lögn för att dämpa ångetsen.

bort, sanning. jag vill inte veta av dig.

-

jag skriver för att fördriva tiden, för att det är det enda jag kan göra just nu. jag vill inte sova inatt, inte i det tillstånd av utdraget dödsögonblick jag befinner mig i. jag är rädd att det skulle bli det sista insomnandet. samtidigt är jag lättad, jag vill tro att detta snart är över.

det var längesedan jag brann, och det var inte en explosion som släckte min fackla. endast ett askgrått, stilla slocknande, en nästan osynlig låga som in i det sista flämtar för att hålla sig vid liv medan skuggorna växer sig höga och svarta över väggarna.

-

jag orkar inte längre brottas med tankarna. det är en kamp utan slut där båda sidor ligger under.

-

-

-

en njutningsguru gästar tv4:s matlagningsprogram. jag kan inte föreställa mig ett vidrigare yrke. hur kan man överhuvudtaget finna någon mening i något så banalt som njutning, det går mig helt förbi.
en lidandeguru däremot skulle jag finna mycket vackert. jag är övertygad om att ett rent och oförfalskat lidande befrämjar - ja, rent av är en förutsättning för - en intellektuell utveckling. lika övertygad är jag om att kroppslig njutning såsom mat eller sex förhindrar den.

-