Plötsligt var den där, snöstormen. Med sina tunga, våta snöflingor trängde den sig på och förkortade hennes synfält till en knapp meter framåt. Den hårda vinden fick henne att böja sitt huvud ner mot bröstet och slå armarna hårt runt kroppen, likt en fågel i sitt bo om vintern försökte hon burra upp sig för att hålla värmen. Snödjupet steg hastigt, nådde henne till anklarna och så som i ett slag till knäna. Det fanns inget i hennes synfält att ta fasta på, ingen riktning att gå mot, bara den till synes oändliga stormen och den djupa snön runt hennes ben. Hon kämpade sig framåt, ville finna en fristad, en värme. Hon snubblade och reste sig, snubblade och reste sig igen, gick vidare trots att ingen väg fanns att följa. Kylan var omöjlig att värja sig mot, den åt sig in till huden och igenom den, rispade hennes inre med vassa tänder. Sina tjocka kläder till trots kände hon sig lika oskyddad för vinden som ett nyfött barn utslängt i snön. Hennes svarta hår klistrade sig mot hennes ansikte i långa isiga stripor, hennes händer var blåröda och hon hade sedan länge förlorat känseln i fötterna. Hennes fotspår snöade igen fortare än hon hann trampa upp dem. Vindens ylande skar henne i öronen, den kalla snön rev hennes kind.
Så kom det över henne en väldig trötthet. Vandringen tycktes henne oändlig. Trots att hon gått så länge var hennes omgivning densamma, inget hade förändrats. Den yrande snön var en ogenomtränglig vägg framför henne, och hur hon än vände sig var det likadant. Hon sjönk ihop med en stilla snyftning, tårar som frös till is på hennes kinder i samma stund de lämnade hennes ögon. Hon ville bara vila, kanske skulle hon vakna och stormen dragit förbi. Men snön visade henne ingen nåd, genast hon kröp ihop på marken började den lägga sig över henne, göra också henne till en del av den färglösa, eviga vintern.
Hon hade svårt att fokusera blicken. Snöflingorna började alltmer smälta ihop med den grå bakgrunden de tidigare hade avtecknat sig mot. Allt var så suddigt, det tycktes henne som om snön rörde sig mot henne, en väldig vit fläck som långsamt kom närmare. Ju närmare den kom, desto varmare kände hon sig. Först en liten värme längst in i kroppen, sedan spred den sig utåt tills vindens kyla inte längre bekom henne. Då vände den vita väldigheten på sig och såg på henne med svarta sammetsögon. Den var nu så nära att hon kunde urskilja pälsen som täckte den stora kroppen, och när den tog ytterligare några mjuka steg mot henne kunde hon vidröra den. Pälsen tycktes henne oändlig i sin värme och mjukhet. Hon grep sig tag med båda händerna, drog sig närmare, ville inte förlora värmen hon sökt så efter. Djuret sjönk ihop brevid henne i snön och hon kröp ihop mellan dess varma tassar, in i pälsen. Hon kände det som hon smälte ihop med det, det var mjukhet och värme, hon var så trött, det enda hon ville var att stanna där och då, att sova.

-

Det första som trängde igenom var ljudet av fotsteg i trappuppgången. Medan hon lyssnade på det regelbundna ljudet kunde hon känna sina egna fortfarande sömntunga andetag, det svettklibbiga täcket som snott sig runt hennes ben och den svala luften i rummet. Hon öppnade långsamt ögonen. Hon hade en underlig känsla i magen, det fanns en rörelse där, som fjärilar. Hon kände sig nervös, men kunde inte hur mycket hon än försökte komma på varför. Överhuvudtaget hade hon svårt att minnas de senaste dagarna. Hon reste sig på stela ben ur sängen och drog gardinerna från fönstret. Ett iskallt gråvitt ljus exploderade i hennes ögon och fyllde varje skrymsle av rummet. Hon blinkade chockat och försökte vänja sig. Därutanför härskade stormen, enväldigt. Likt en fascistisk diktator bestraffade den varje tillstymmelse till svaghet, snabbt och skoningslöst. Det var ingen idé att gå ut, de senaste dagarna hade det inte gått att få upp porten för det tjocka lagret snö som samlats utanför. Tv:n brusade när hon slog på den, och när hon lyfte telefonluren mötte henne tystnad. Inte heller hade hon någon lust att gå över till grannarna, hon hade bott i lägenheten endast en kort tid och visste knappt vilka som bodde omkring henne. Hon hade heller aldrig varit mycket för att ta reda på sådant, det tycktes henne oväsentligt. De få personer hon kände hade hon känt länge och vid det här laget hade hon nästan glömt hur man träffade nya.
Hon gnuggade sömnen ur ögonen och drog morgonrocken omkring sig. När hon passerade hallen på vägen till badrummet stannade hon förvånat. Ett fönster i köket stod på vid gavel och golvet och möblerna var täckta av ett tjockt lager snö och is. Vid ytterdörren låg hennes vinterjacka och skor slängda. Hade hon varit ute igår? Det verkade vansinnigt, men hur hon ansträngde sig kunde hon inte minnas. I backen av snö som bildats under fönstret fanns inga spår att finna, snön tycktes fullkomligt orörd. Hon strök med fingertopparna över det översta, nyfallna snölagret och betraktade fårorna som uppstod.
Hennes bara fötter gjorde fruktansvärt ont. Hon såg ner och märkte att de var till anklarna begravda i snö. Ur hennes mun kom en pust av tunn, vit rök vid varje utandning. Först nu märkte hon den fruktansvärda kylan i rummet.

-

Det dröjde flera veckor innan hon först lade märke till förändringen. Hon hade länge känt att något höll på att hända med henne, men slagit bort det då hon inte kunde hitta några fysiska tecken. Så en dag i badet upptäckte hon det; hennes mage hade vuxit. Resten av hennes kropp var oförändrad, men magen hade blivit rund och spänd. När hon lade händerna på den kunde hon känna rörelsen där inne, fortfarande svag, men märkbar. Darrande kröp hon ihop på badkarets botten med armarna hårt omfamnande kroppen.

-

Åtta månader gick. För var dag växte magen sig större och rörelsen inom henne blev påtagligare. Snöstormen la sig inte, fortfarande kunde hon inte ta sig ut ur huset. Hon hade så gärna velat tala med en läkare, men hon var fullkomligt avskärmad från världen, fast i sin lilla tvårummare. Tv:n brusade och radion sprakade, det enda tidsfördriv som stod till hennes förfogande var att teckna och det gjorde hon. Vägg efter vägg fylldes av bilder som med tiden blev alltmer detaljerade – bilder av slott, drakar, prinsar på vita hästar och prinsessor med böljande hår. Ibland satt hon och såg ut genom fönstret, betraktade snöns yrande. Hon hade börjat se det som en dans, en vals i turer fram och tillbaka. Snön kastade sig runt, var aldrig stilla. Hon såg bilder i snön och målade dem på väggen.
Hon hade slutat vara hungrig för länge sedan. Hon hade inte kunnat ta sig ner till affären för att handla och maten var sedan länge slut. Men hon kände ingen hunger. Det var som om hennes kropp försörjde sig själv. Hon badade mycket. Det höll henne varm, och hon kunde betrakta sin kropps förändring. Hennes mage var nu så stor att hon inte kom i sina kläder och hon gick inlindad i morgonrocken varje dag. Ibland om kvällarna grät hon.
Så hände det något. Snöstormen lättade. Hon vaknade en morgon utan att höra vinden slita i fönsterrutorna, och när hon såg ut kunde hon se huset mittemot, och lite längre bort skogen. Den dagen födde hon och barnen var vintern. Deras hår var vitt som snön utanför fönstret och ögonen som mötte hennes var svarta som sammet, som midvinternatten. Hon kallade dem Isa och Björn.
Redan från början var deras ögon klara och de tycktes förstå allt som hände runt dem. Av den anledningen pratade hon mycket med dem. Hon berättade att hon hette Liv, att hon var 19 år gammal, att hon arbetade i en närbutik om dagarna men att det var länge sedan nu som hon hade varit på jobbet. När hon fick slut på berättelser om sitt liv började hon hitta på egna. Hon berättade långa, utstuderade sagor om bilderna hon målat, och upptäckte att hon tyckte om det. Varje morgon när hon och barnen vaknade började hon berätta och hon slutade inte förrän det var dags att gå till sängs igen. Till sist hade hon berättat om varje bild på väggen, men hon fortsatte att berätta. Hon kunde bygga ihop väldiga historier av de saker hon lärt sig genom åren. Hon berättade för dem om den mystiske läromästaren Wittgenstein som vandrade land och rike runt med en klarinett i en strumpa och spelade för barn så att de förtrollades och följde honom bort över bergen. Hon berättade om girafferna i Afrika som kunde sträcka sina halsar så att de kunde äta av stjärnorna. Hon berättade om kungen, som reste runt i huvudstaden i en förgylld droska dragen av hundraelva blå fjärilar och vinkade till folket.
Isa och Björn lyssnade uppmärksamt. Aldrig gav de ett ljud ifrån sig, aldrig spelade några miner i deras ansikte. De grät inte, de skrattade inte, de jollrade inte. De bara såg på henne med sina ändlösa sammetsögon.

-

Snötäcket lättade mer för var dag som gick, och barnen växte. Efter en månad var de så stora att de kunde gå själva, och de ville inte längre ha den mjölk hon tidigare gett dem. Hon visste inte alls vad små barn åt, så hon tog sig ner till affären och köpte lite av varje. Men ingenting dög. Blåbärspurén spottade de ut, soppan rullade de sig i och chokladen rörde de inte ens. Ändå såg hon hungern i deras mörka ögon. De såg på henne och väntade på att hon skulle göra dem mätta.
Hon beslöt att ta med dem till affären och se om det där fanns något de ville ha. Några så små kläder att de passade dem hade hon inte, men hon mindes att en granne några trappor upp hade barn som inte var mycket större. Hon gick upp, ringde på och förklarade nervöst sitt ärende. Trots hennes oro visade sig grannfrun vara en mycket trevlig kvinna som log brett och bjöd in henne på kaffe och nybakt bröd. När hon gick därifrån hade hon inte bara med sig en liten hög med barnkläder utan även ett löfte om att ses igen.
Hon klädde barnen, tog deras små, svala händer i sina och gick ut. Därute väntade den klara solen och den spröda men ännu djupa snön på dem, och barnen blev plötsligt som förbytta. De slängde sig ner i snön och rullade sig fram och tillbaka, de rusade planlöst runt och jagade varandra, de tumlade runt och blev alldeles våta från topp till tå. Glädjen i deras ansikten hade aldrig funnits där förut, och hon blev varm i kroppen av att se deras lekar. Efter en stund ropade hon på dem och de kom till henne, fortfarande anfådda efter jakten, med det vita håret spretandes åt alla håll och glitter i de svarta ögonen. Resten av vägen höll de sig till henne, även om de inte kunde låta bli att kasta längtansfulla blickar efter snöhögarna längs vägkanterna.
Väl framme i affären visade hon dem all mat hon kunde tänka sig men fortfarande ville de inte ha något. Inte barnmat, inte frukt, inte yoghurt. Trött bestämde hon sig för att gå hem med dem igen, och fråga grannfrun vad hon kunde göra åt deras matvägran. Hon var alldeles inne i sina egna tankar, när de små plötsligt ryckte henne i tröjärmarna för att påkalla hennes uppmärksamhet. De stod brevid fiskdisken, märkte hon när hon såg upp. Återigen lyste deras ögon sådär fantastiskt. De försökte sträcka sig efter den färska fisken, men nådde inte upp och därför hade de dragit henne i tröjan. Isa hoppade upp och ner. Hon var något mindre än Björn och kunde inte ens se fisken som låg i prydliga rader bakom glaset, men på något sätt verkade hon ändå veta att den fanns där. Liv tvekade för ett ögonblick, men köpte så fisk för alla de pengar hon hade med sig. Något måste de ju äta, barnen, och fisk verkade vara det enda de var intresserade av.
Så fort hon kom innanför dörren där hemma slängde de sig över kassen med fisken i och satte igång att äta. De verkade alldeles utsvultna, de brydde sig inte om att fisken var rå och att de åt både ben och skinn på den, de borrade ner sina små vassa tänder och ryckte loss stora bitar som de förnöjt tuggade i sig. Deras råa och nästan blodtörstiga beteende skrämde henne en smula, men när hon ville säga åt dem att lugna ner sig lite såg de på henne med ögon som plötsligt tycktes henne mycket grymma, och hon vågade inte säga något.
Efter maten somnade de, och återigen såg de lugna och osyldiga ut där de låg med slutna ögon och händerna under huvudena.

-

Hon fortsatte att ge dem fisk varje dag, och de började växa ännu snabbare än de gjort när de fick mjölk att äta. För varje månad som gick verkade de ha blivit ett år äldre. Fortfarande hade ingen av dem gett ifrån sig ett ljud, varken flickan Isa eller pojken Björn. Deras ansikten var allt som oftast uttryckslösa, men ibland kom hon på dem med att sitta och titta ut genom fönstret på den djupa snön därute och vid dessa tillfällen verkade de få något nästan drömskt i blicken.
Fortfarande berättade hon sina sagor för dem varje dag. Ibland tog hennes ideer slut och hon tystnade för en stund. Ibland började hon berätta en ny saga innan hon var klar med den gamla. Det verkade inte bekomma dem särskilt. De tyckte om att höra hennes röst, det verkade lugna dem, men på något sätt var det som om de inte förstod orden hon sade, trots att de redan var stora som fjortonåringar.
Badade gjorde de aldrig på eget initiativ, de lekte inte ofta och de läste och ritade aldrig. Det enda som verkade glädja dem var att få äta, och detta gjorde de om möjligt ännu grymmare än de gjort i början. Hon köpte hem allt större fiskar åt dem, och detta verkade de gilla. Speciellt de dagar när hon lyckades få tag på valkött var de lyckliga, då sken deras ögon och de lekte en lång stund med maten innan de åt den. Sov gjorde de ofta, och alltid tillsammans. De byggde bon av kuddarna och täckena i sängen och därinne rullade de ihop sig varje gång de ville sova. Själv hade hon börjat sova på soffan.
En kväll berättade hon en ny saga för dem. Hon visste inte var hon fick orden ifrån, det var som om de bara kom till henne och ville att hon skulle uttala dem.
- Långt upp i norr, berättade hon. Under stjärnorna. Där bor isbjörnarna.
Hon berättade saker om isbjörnar som hon inte vetat att hon kände till, och för varje sak hon berättade kröp barnen närmare henne, de sög i sig varje ord som utsvultna valpar. För första gången verkade det som om de förstod varje ord hon sa, som om de tog det till sig, värderade det och gömde det djupt inom sig. Hon fortsatte berätta ända tills hon somnade av utmattning.

-

Två och ett halvt år hade gått sedan barnen kom till henne. De hade vuxit så mycket att de båda redan var större än vad hon var. För var dag tycktes de allt rastlösare, och inte ens hennes röst eller maten de fick lugnade dem längre. I längre och längre stunder satt de framför fönstret i vardagsrummet och såg på snön utanför. Det fanns en längtan i de där djupa svarta ögonen, samma längtan som hon kunde se hos fåglar i bur eller kedjade hundar. En del kvällar gick de inte ens till sängs trots att hon bad dem, de bara satt där och såg stjärnorna gnistra på himlen.
En morgon vaknade hon av en fruktansvärd kyla i rummet. Hon slog upp ögonen och såg hur hennes andedräkt blev till vita små puffar när den lämnade hennes mun. Golvet och möblerna omkring henne var täckta av ett tunt lager snö. Hon reste sig upp och gick darrande ut i hallen, som även den var snötäckt. Köksfönstret stod öppet, och snön hade bildat en backe från fönsterbrädet ner mot golvet. Hade hon sett det förut? Eller var det något hon drömt? Hon undrade vilken dag det var. Och varför hade hon sovit på soffan? Hon gick för att stänga köksfönstret, och slängde en blick på marken nedanför. Den var täckt av stora, djupa spår, som av hundar. Två väldigt stora hundar, att döma av spåren som ledde bort mot skogsbrynet. Prydligt brevid varandra hade de gått, men inga människospår fanns att se. Kanske var det vilda djur som förvirrat sig bort från sina hemtrakter. I vilket fall var hon tacksam att de inte kommit in i hennes lägenhet.
Hon gick för att lägga sig igen, än var det alltför tidigt att gå upp. När hon lade handen på sovrumsdörrens handtag hejdade hon sig, men så skakade hon på huvudet och öppnade dörren. Därinne stod sängen bäddad och gardinerna var fördragna. Hon kröp ner och somnade snabbt.

-

Några dagar senare kom våren. Snön smälte bort och de allra tidigaste blommorna visade upp sina ansikten för solen. En morgon när hon städade hittade hon en lapp bakom gardinen i vardagsrumsfönstret. Med ett barns spretiga och otränade handstil stod det skrivet \"Mamma\".