stomp
stomp
stomp

Ljudet är taktfast och tungt, det har pågått i timmar här; kommer att pågå i timmar. Det är ljudet av hundratusentals fötter i hundratusentals likadana rader av hundratusentals Arbetare i svarta kostymer och svarta hattar som med portföljen i högra handen marscherar hem från jobbet.

stomp
stomp
stomp

Han är en bland många, även hans fotsteg är taktfasta och tunga. Något annat hade inte varit möjligt, då han - om han bara saktat ner än så lite, hamnat än så lite ur takt -hade blivit nedtrampad av folkmassan bakom sig. Hans armar hänger rakt ner, hans blick är vänd rakt fram utan att fästas vid något. I hans huvud rör sig inget, inga tankar på morgondagen, inga tankar på gårdagen.

stomp
stomp
stomp

Rad för rad passerar de biljettkontrollanterna. Rad för rad stannar de upp, sticker in klippkortet i automaten framför den stålögda Övervakaren, går vidare. Allt sker rytmiskt, som inövat, som en dans. Ingenstans går något fel, ingenstans hamnar någon ur takt.
Hans tur framför kontrollanten med ansikte som silver. Han sätter kortet i automaten. Klickklick låter det. Han tar upp sitt kort igen, lägger ner det i höger ficka i den svarta kavajen. Sätter fram höger ben, går framåt precis samtidigt som alla andra i raden går framåt. Lämnar plats för nästa att stämpla in.
De är långt under Överstaden nu, tar sig fram genom tunnlarna, hissarna och rulltrapporna genom Understaden. Vägarna är raka och outsmyckade här, byggda för att arbetarna ska ta sig så fort som möjligt från Arbetarutrymmena till Nedersta-Tunnlarna. Hissarna är stora och fyrkantiga, med svarta gallerdörrar. Rulltrapporna långa och breda. Han har gått här många gånger förut, men aldrig ägnat omgivningen någon uppmärksamhet.

stomp
stomp
stomp

Den sista hissen för honom ner till Nedersta-Tunnel 0. Här kommer Vagnarna ofta - kommer, fylls och avgår. Nedersta-tunnlarna är stora och väggarna är höga och svarta, täckta av svartvita flera meter höga reklamannonser. Här upphör det taktfasta trampandet och ersätts av det regelbundna tickandet från tiotals minutvisare. På jämna avstånd längs den hundratals meter långa perrongen står de vita klockorna och tickar tick tick tick tick tick tick.

Ännu en Vagn rullar in på perrongen. Han går ombord och sätter sig ner med fötterna tätt ihop och portföljen i knäet. Folk fortsätter att kliva ombord tills varje sittplats är tagen och varje övrigt utrymme fyllt av stående passagerare. De trycker sina portföljer tätt intill kroppen, står rakryggade och ser framåt utan att se.
Vagnen avgår. Dudunkdudunkdudunk. Inga ljud hörs förutom det regelbundna dunkandet i rälsen. Utanför fönstren är det svart. De passerar Nedersta-Tunnel 1, 2 och 3 Väst. Ingen går på, några få går av – de har nattskift.

dudunk
dudunk
dudunk

Nedersta-Tunnel 4, 5 och 6 Väst. Fler går av ju längre bort från nollpunkten de kommer. Vagnen börjar långsamt tömmas på folk. Inte förrän vid Nedersta-Tunnel 8 Väst ska han gå av, där bor han i ett av huskomplexen i Understaden tillsammans med Hustrun och Dottern. Nog kommer de vara hemma när han kommer, Hustruns arbete i stålfabriken ligger närmare än hans i Kansliet, och Dottern slutar tidigt på Utvecklingscentret och har inte långt hem hon heller.

dudunk
dudunk
dudunk

Vagnen passerar Nedersta-Tunnel 7 Väst, och han tillåter sig själv att andas ut, bara ytterst lite. Snart ska han slå sig ner i matrummet med Hustrun och Dottern och tala om dagen som varit, han ser fram emot det. Han tillåter till och med sig själv att tänka lite, ytterst lite, på kvällen och vad han ska tala om när han kommer hem.

Han rycks ur sina ytterst blygsamt vandrande tankar av att ljudet i Vagnen låter annorlunda. Det är inte längre dudunk dudunk dudunk, utan mer dudunk humzumzum dudunk humzmzum. Ett sådant ljud har han aldrig hört förut. Han kommer på sig själv med att sitta och humma med, men avbryter sig. Ett sånt beteende! Hade han uppfört sig så hemma i Bostadsutrymmet hade hans hustru genast angett honom till Ordningspolisen. Och på tal om hemma, borde han inte vara vid Nedersta-Tunnel 8 vid det här laget?
Han ser ut genom fönstret, men i tunneln utanför är det svart. Ändå verkar ljudet bli starkare, Vagnen verkar rent av gunga lite från sida till sida. Han lägger märke till att Vagnen är tom på folk, men han kan inte minnas när de sista gick av. Kanske har han redan åkt förbi Nedersta-Tunnel 8, utan att han märkt det. Han har aldrig åkt längre än Nedersta-Tunnel 8 förut, de hade varit befängt att göra det när det är till 8:n han ska.

dudunk humzumzum humduzumdunk hum zum

Det verkar bli ljusare utanför fönstret. Det becksvarta mörkret går över i ett mörkt grått. Han lägger märke till att Vagnen rör sig uppåt, mot Ytan.

humzum dududunk zuzumhumdunk

Ett av Vagnens fönster är öppet, han visste inte att de gick att öppna. Något kommer in genom fönstret, något som gör hans ansikte svalare. Han kan inte se vad det är, det är något osynligt, men han känner det i hela kroppen. I det finns något hans näsa kan uppfatta, något som får hans bröst att vidgas för att insupa mer.
Så är det något som flyger in i vagnen, det osynliga svalkande bär med sig något in genom fönstret. Det har en lustig färg, som guld, och verkar mycket sprött. När han tar på det faller det i bitar. Det är en lång pinne i ett material han inte känner igen, med små ovala extremiteter i klasar i toppen. Det är dessa som faller av när han rör vid föremålet. Han plockar upp en av de avfallna bitarna och ser förundrat på den där den ligger i hans handflata.
Han tycker sig känna igen den. Ett minne vaknar och rör på sig inom honom, något ur en bok, något han läste när han var liten. Hans minns bilder av stora, fyrkantiga områden i samma guldfärg som pinnen med sakerna på, och hur mängder av dessa föremål stod tätt intill varandra i raka rader, liksom Arbetarna på perrongen. Han minns hur de verkade röra sig fram och tillbaka på bilden, på samma sätt som han gjort när ljudet förändrades i Vagnen.
Plötsligt blir allting mycket ljust omkring honom, ett ljus så starkt att han inte ser någonting för en stund. Vagnen har stigit ur jorden, brutit markytan och tagit sig upp till Ovanför. Ljudet är starkare än någonsin;

humzumhumzhum zumdizumdihumzum
zumzumzum

Fortfarande håller han sitt gyllene föremål i handen. Ytterligare något kommer in genom fönstret. Detta något rör sig på eget bevåg, det gungar fram och tillbaka genom luften, ser ut att inte kunna flyga alls. Det är en liten rund, pälsklädd boll i gult och svart med små spröda vingar på ryggen, det liknar Arbetarmaskinerna på stålfabriken, fast det är mycket mindre. Det är detta något som ger ifrån sig ljudet han hört så länge, medan det gungar fram genom luften.
Det som kallas solen skiner på honom. Utanför fönstret ser han guldfärgade områden bre ut sig i räta fyrkanter. Understaden och Överstaden är långt borta. Den levande varelsen har stannat till vid hans öra, han kan nästan känna den mjuka pälsen mot huden.

humzizumzidum
zumzumduzum
humzumzuzuzum