22 maj

Kära vän,
Det är nu länge sedan jag senast skrev till dig. Många gånger har jag satt mig ner med pennan i hand, men varje gång har det dykt upp någon distraktion och jag har skjutit upp brevet till senare, och så aldrig kommit mig för med att återuppta det.
Jag vill tacka dig så mycket för boken jag lånade av dig sist vi sågs. Då och då läser jag en bit i den, och finner mig mycket gripen av handlingen. Dock finns även där denna distraktion, som jag snart ska berätta mer om, och jag hinner inte mer än ett fåtal sidor innan något annat påkallar min uppmärksamhet och jag måste sluta. Jag hoppas att få behålla boken ännu ett tag, så jag kan avsluta läsningen. Det finns en passion och en glöd i den som även jag hoppas få ta del av innan min tid är över. Åh, William, om livet ändå vore ett sådant storslaget äventyr som i böckerna! Tänk att få leva sina dagar som en Odysseus eller Don Quijote! Det vore allt något att önska det!
Men, min vän, kanske borde jag hellre än att drömma mig bort till dessa världar (såsom du vet att jag har för vana att göra - du känner mig så väl) berätta för dig något om vad som hänt sedan vi senast hördes av. Det är nämligen så, och här har du anledningen till min rastlöshet, att det har flyttat in en ung kvinna i lägenheten på andra sidan gården. Alldeles förtjusande är hon, du skulle se henne, det kan inte förnekas att hon är en av de näpnaste varelser världen skådat. Hennes hår är ljust som vårsolen och ständigt lika välkammat, och ögonen glittrar. Detta kan till och med jag se, trots att jag bara sett henne nere på gården och i hennes lägenhet genom mitt fönster. Och när hon ler, då är det som om alla himlens änglar samtidigt bosatt sig i henne och förlänat henne sin godhet och lyskraft. Nästan varje dag tillbringar jag numera i mitt köksfönster, varifrån jag kan se rakt in i hennes kök, och i det som förmodligen är hennes vardagsrum. Det är en sysselsättning som aldrig tycks mig tråkig.
Ofta kommer jag på mig själv med att fundera över vad jag skulle säga till henne om jag någon gång stötte ihop med henne i huset. Något som skulle få henne att se mig på samma sätt som jag ser henne...
Nej, nu hinner jag inte skriva mer, även om det finns mycket kvar att berätta. Snart är det den tiden om dagen då hon kommer ut för att leka en stund med sina syskon på gården och det vill jag inte för allt i världen missa. Senare ska jag skriva mer till dig, och då berätta utförligare om vad som händer här.



6 juni

Nämde jag hennes syskon senast jag skrev? Åtta stycken har hon i olika åldrar, alla lika bedårande som hon. På eftermiddagen tar hon med dem ut på gården och håller dem under uppsikt medan de leker, och jag sitter här i mitt köksfönster och ser på. Att se hur hon hanskas med dem, se deras ögon tindra när hon förmanar dem, se hur de ser upp till henne och allt hon gör, åh William, det är en syn för gudar. Hon verkar alltid lika mild, verkar aldrig höja rösten, och ändå löser hon varje tillstymmelse till besvär så lätt.



19 juni

Är inte livet vackert ändå? Jag låg nere vid bryggan idag, rökte och såg molnen flyta förbi på himlen. Det är sällan jag lämnar min lägenhet, men solen sken och det fanns inget hemma att göra efter att jag sorterat mina böcker (för vilken gång i ordningen vet jag inte). Jag tänkte mycket på henne, hon vars namn jag ännu inte känner, men även på dig, käre vän. Minns du hur vi brukade ligga ute på ängen där hemma och diskutera de stora verken - Homeros i synnerhet - se på molnen och beundra flickorna som då och då spatserade förbi på vägen? Hur vi om nätterna analyserade världen ner i dess minsta beståndsdelar och ut i dess ytterligaste ytterligheter? Hur vi alltid grälade om huruvida Valkyrieritten var ett viktigare stycke än Carmina Burana? Jag vet att jag allt för ofta klagat över hur bittert det är att leva, men att tänka på den tiden gör mig alltid varm i hjärtat.
Nåväl, jag låg där på bryggan och antecknade i min dagbok, mina skor låg brevid mig och solen värmde mina fötter och knän. Kan du tänka dig vilka som gick förbi då, om inte två av hennes små syskon? De bar på matsäck och hade varsitt metspö över axeln, och de pratade hela tiden upphetsat med varandra. Strax efter de passerat mig slog de sig ner vid vattnet och agnade sina krokar med sprattlande mask. Jag såg genast mitt tillfälle att närmare stifta bekantskap med dem, för att på så sätt ha en anledning att tala med dem i fortsättningen, när kanske även Hon var med. Sagt och gjort, jag gick fram till dem och visade dem några av de knep jag själv lärde mig som ung, hur man lättast agnar och på vilka platser det är störst chans att få något napp. Det var mycket trevliga flickor och jag fann snart att nästan två timmar hade gått medan jag suttit i deras sällskap och talat om såväl stora som små saker. När det började bli kyligare framåt eftermiddagen följde jag dem hem, men till min besvikelse var Hon inte där när vi kom fram. Jag fick nöja mig med den näst äldsta systerns tacksamhet för att jag hållit de små, Anna och Mathilda, sällskap.



18 juli

Jag har nu läst nästan halva boken. Den har verkligen fångat mig. Här ett citat jag fastnat för:
Vad är hela världen för vårt hjärta utan kärlek? Detsamma som en lanterna magica utan ljus. Knappt har du satt dit en lampa, förrän de brokigaste bilder synas på den vita väggen. Och fast det icke är annat än skuggbilder, som passerar förbi, är vi likväl lyckliga i den stund, vi som nyfikna barn står hänryckta vid dessa undersyner.
Jag skriver mer senare.



26 juli

Nu har det äntligen hänt, William! Äntligen har jag fått möta henne! Jag var på väg ner till affären för att köpa cigaretter då hon uppenbarade sig, likt en ängel från ovan - en ängel! - och frågade mig vad klockan var. Jag svarade henne så lugnt jag förmådde, trots att jag inombords alldeles höll på att explodera av lycka och hänförelse. Måtte hon inte lagt märke till mina blossande kinder och mitt bankade hjärta!
Lydia heter hon, i mitt huvud kan jag upprepa det hur många gånger som helst utan att tröttna. Lydia Lydia Lydia. Det måste vara det vackraste namn som någonsin förärats en kvinna.
Jag hoppas så att vi stöter på varandra igen. Nu kan jag inte annat än sitta hemma och upprepa det enda jag vet om henne om och om för mig själv. Lydia.



4 augusti

Jag såg henne idag på gården med sina syskon, så som jag gör om eftermiddagarna. Hon stod i sällskap med en man, och de såg ut att njuta av varandras sällskap. Allt som oftast böjde han sig ner och viskade i hennes öra och detta följdes alltid av ömsesidigt skratt. Också syskonen verkade tycka om denne man, de kom ofta springande för att visa honom något särskilt.
Jag vet inte vem denne man var, jag har inte sett honom förut. Jag befarar det värsta.

Hittade en bok jag minns att jag tyckte mycket om som liten. Bifogar den med detta brev.



13 augusti

Jag var tvungen att ta bussen för att handla idag, och - som om gudarna just denna dag uppmärksammat hur mitt hjärta brinner - där stod hon likt en ängel med håret glödande i eftermiddagssolen. När hon fick syn på mig hälsade hon artigt, och jag kände att jag denna gång var tvungen att säga henne något för att inte möjligheten att göra intryck för alltid skulle gå förlorad. Jag lade märke till att hon bar en bok tryckt mot bröstet och frågade henne om den. Hon svarade att det var Homeros och att hon precis läst den färdigt och skulle återlämna den vännen hon lånat den av. Något stapplande inledde jag en konversation om litteratur i allmänhet och Homeros i synnerhet, som nog hade flutit på bättre om jag inte varit så nervös. Jag hann lägga märke till att hon var både intelligent, beläst och trevlig innan bussen kom åkande runt hörnet. Jag önskade så att hon skulle slå sig ner i sätet brevid mig så vi kunde fortsätta konversationen, som jag vid det här laget var fullkomligt uppslukad av, men det visade sig att hon inte ens skulle med. I samma ögonblick bussen stannade steg samme man jag sett på gården tidigare av, och hon utbrast genast \"Alfred!\" och slängde sig om halsen på honom med en glädje endast en nyförälskad kan uppvisa vid åsynen av sin älskade.

Åsynen av de två tillsammans gjorde mig mycket olycklig. Världen är mycket grå, och livet mycket svårt.