Han ser på sina skor. Han ser på sina bruna skor och sina bruna skosnören, prydligt knutna vid anklarna. Han ser på sina bruna byxben, prydligt strukna, varken för korta eller för långa. Han ser på sina skor. Han ser på sina skor, sina skosnören och sina byxben. Han ser på sina skor.

Dörren framför honom öppnas. Den är tung och när den är stängd ser den ut som de flesta andra dörrar, men den luktar konstigt och får honom att känna obehag. Det finns en liten röd knapp bredvid den, det är en ringklocka, men när han ringde på den hade inget ljud hörts.
Ändå hade dörren efter en stund öppnats, och en sköterska kommit ut och ointresserat frågat honom vad han ville. Han hade förklarat sitt ärende, hans röst var ganska låg så han hade fått upprepa sig några gånger. Hon hade tittat på honom en stund, han var rädd att hon skulle be honom gå igen, men så nickade hon kort och bad honom vänta.
Nu är hon tillbaka igen, och den här gången öppnar hon tillräckligt för att han ska kunna följa efter henne in. Med en tung smäll går dörren igen bakom honom, han hör hur det klickar till när den går i lås.

Sköterskan går målmedvetet framåt, och han försöker så gott han kan hinna med. Hans ben är hyfsat långa, men de har blivit så svaga på sista tiden och bär honom inte som de gjorde förr.
Han ser sig omkring medan han hastar efter henne. De går igenom en korridor som då och då övergår i större utrymmen med soffor och bord för att sedan åter smalna av och bli korridor. Väggarna är smutsigt vaniljgula och det doftar sterilt och lite surt. Ibland passerar de sköterskor med namnbrickor på bröstet och en och annan man eller kvinna som slött sitter i soffan och växlar mellan kanalerna på tv:n eller spelar kort i ett hörn. Tiden verkar stå still här, allt är tyst och utanför fönstren är det bara grått och mulet.
Det är länge sedan han såg henne. Ett år har gått sedan hon hamnade här och sedan dess har han varken orkat eller vågat ta sig hit för att tala med henne. Han känner sig orolig, tänk om det inte går att få någon kontakt med henne?
Han minns så väl hur det var den där kvällen när de hämtade henne. Hur hennes hår var alldeles tovigt, det som alltid innan varit så välkammat. Hur hennes ögon var tomma och uttryckslösa, hur han försökte tala med henne, men hon hade ingenting sagt. Desto mer hade han hört ifrån polisen. De hade hittat barnet i Riddarholmsfjärden, alldeles nära turiststråken vid Norr Mälarstrand. Det var ingen tvekan om att det var mord, och inte heller ifrågasatte någon hennes skuld. Han hade inget velat veta så han hade inte frågat.
De hade förhört henne i veckor, men det enda de hade fått ur henne var meningslöst svammel. De sade att hon blivit tokig. Hon hade inte velat berätta vem fadern var och de hade inte lyckats hittat honom, trots grundliga efterforskningar. Till sist hade utredningen om faderskapet lagts ner, och hon hade låsts in på ett vårdhem eftersom hon inte hade ansetts vara vid sina sinnens fulla bruk då dådet begicks.
Ett år sedan. Varje dag hade han tänkt på henne, undrat hur mycket av det som hade hänt som kunnat undvikas om han bara handlat annorlunda. Hon hade varit en sån glad flicka, alltid med ett leende på läpparna, hon hjälpte till hemma och var hon ute om kvällarna kom hon alltid in och kysste honom god natt när hon kom hem.
Kanske om han hade talat mer med henne. Han hade aldrig varit så nära henne som hennes mor var när hon levde. Han hade inte vetat hur han skulle göra. Och för var dag som gått sedan de hämtat henne hade en ny rynka tillkommit i hans ansikte.

En man sitter och lägger patiens vid ett bord. När han går förbi lyfter mannen på huvudet och ser på honom. Det finns en hopplöshet i hans blick, något verkar ha dött. Han ögon lyser inte som ögon gör, de är matta och uttryckslösa. Mannen följer honom med blicken till han är utom synhåll.
Är även hennes ögon sådana, matta och livlösa? De lyste så innan hon hämtades. Kanske inte den sista tiden, då hade hon verkat ovanligt frånvarande. När hennes vänner kom förbi och ville ha med henne ut på krogen för att dansa hade hon ofta tackat nej och låst in sig på sitt rum. Kanske borde han ha talat med henne då. Han hade inte vetat vad han skulle säga.
Efter att hon försvann hade hennes vänner kommit förbi vid flera tillfällen, åtminstone de första veckorna. De hade frågat efter henne, de hade alla sett mycket bekymrade ut. Han hade inte haft några ord i kroppen, tyst hade han stått medan deras frågor haglade över honom. Inget hade han kunnat säga som skulle lindra deras oro, inget hade han kunnat göra för att förändra det som hänt.

Sköterskan stannar till framför en dörr, inte annorlunda än någon annan dörr de passerat på vägen. I ansiktshöjd sitter en liten skylt med namnet ”Elin” prydligt skrivet i små svarta bokstäver. Hon knackar bestämt på, men får inget svar. Så öppnar hon dörren. Han står kvar en stund utanför, vågar inte riktigt ta de sista stegen. Han lyfter handen och stryker den över pannan, känner rynkorna som fårar den läderartade huden. Han trycker handlovarna mot ögonen en stund, söker mörkret och glömskan. Sedan går han in.
Hon sitter på sängen. Hennes hår är långt och ljust som han minns det, men okammat och tovigt. Hon har på sig en vit skjorta som når henne ner till knäna och en blå kofta som hon dragit hårt runt kroppen. Hon ser mycket liten och mycket ensam ut. Huvudet är nerböjt, och hon ser inte upp när de kommer in. Hon verkar inte märka att de är där, kanske bryr hon sig inte.
”Du kan sätta dig här på stolen”, säger sköterskan. ”Hon talar inte så mycket, men hon är säkert glad att du är här.”
Han svarar inte, bara sätter sig ner på stolen mitt emot sängen och ser på henne.
Det dröjer länge innan han vågar säga något. Hon rör sig inte under hela tiden. Inte heller sköterskan säger något. Till sist:
”Elin?”, får han fram. Väldigt tyst. ”Hör du mig? Det är pappa.”
Hon svarar inte. En evighet passerar, men lämnar inga spår. Han talar igen, hans röst bär inte, han börjar om och börjar om.
”Jag tog med en present till dig.” Försiktigt lägger han paketet på sängbordet. Hans hand darrar, han skjuter det mot henne, så nära han vågar. ”Ja, jag tänkte, det är ju din födelsedag och allt. Inte har jag glömt det inte. Det är inget stort, men jag tror du kommer tycka om det. Du önskade dig ju…”
Han tystnar. Det finns ett mörker i honom, och för varje ord han säger känns det tyngre och tyngre i bröstet. Inte en enda gång har hon rört sig. Sköterskan stiger fram och lägger handen på hans axel.
”Jag tror det räcker nu. Besökstiden är nästan slut.”
Han reser sig upp och följer henne ut. En sista gång vänder han sig om och ser på Elin innan dörren stängs. Paketet ligger kvar där han lade det. Dörren stängs och med tyngre steg än innan går han därifrån. Han stryker handen över pannan igen. En ny rynka har lagt sig över pannan. Det är lustigt, han trodde inte det fick plats fler.