Hon viskar hans namn om natten
vet det inte ens själv
hör inte sina egna viskningar

När hon kryper ihop i fosterställning
nästan kvävs av sin gråt
så märker hon det inte själv

Hon vet att det finns något där på dagen
något som tynger henne
hon förnekar att det är Han

Hon har för länge sedan intalat sig att sagan får ett lyckligt slut
trots att Hans namn inte finns med i eftertexterna

Men på nätterna
då finns inte hennes förnuft där att begränsa henne
inte kan begränsningarna tysta sanningen



Kärleken, brukade hon säga, är stor och enkel!
Sedan delade hon med sig av berättelsen om mannen ur hennes förflutna
förtrollande ord om en man utan ansikte

Hon såg inte själv hur mycket hon förfinade sin saga
ville inte se

Uppoffringarna, tårarna, sveken och allt annat som hörde denna kärlek till
är för länge sedan glömda
gömda

Dagen hon fann Honom
fann hon sin uppgift här i livet
Hon brukade tala om för Honom att Gud inte annat ville med henne här i livet än att älska Honom

Hon var som gjord för att älska Honom

Sedan tog hon Honom under sina vingar
skyddade Honom
kämpande uppoffrande
precis som kärlek ska vara

Snabbt försvann tankar
på kärleken som ett liv på rosa moln
Den bittra sanningen kom ikapp henne
Kärlek är ett smutsigt jobb

Men

Då hade hon redan bestämt sig
Kärleken är stor och enkel
Hon skulle älska Honom och hon skulle göra det bra.