Hej du,

Jag vet inte var vi slutade någonstans. Om jag ska vara ärlig vet jag inte ens om vi började. Men jag fortsätter här.

Utanför har hoppet lagt sig tillrätta på marken och jag vill att dina steg förblir lätta. Om du ens går förbi längre. Gör du det? Du behöver inte svara. Låtsas inte om mina frågetecken även om jag envisas med att placera dem intill meningar som jag egentligen skulle vilja skriva som utrop (Gör det! Gå förbi!).

Du var nära en tid. I fysisk bemärkelse men också på ett annat vis. Våra själar fann en rytm som andades i samma takt. Kan själar det? ( Själar kan det!) Det låter kanske löjligt, men det är bara min förklädnad av ord som kan anses löjlig. Skulle jag säga något i stil med att vi avslutar varandras meningar eller respekterar varandras tystnad, kanske du inte skulle rygga tillbaka som du gör nu. Gör du det? (Du gör det!)

I alla fall, jag älskade det. På mitt vis. Jag vet att jag har ett sätt att älska som bara jag kan. Ibland säger någon att jag inte gör det, ä l s k a r. Någon säger att jag inbillar mig eftersom jag så gärna vill älska och ha någon som älskar mig lika mycket tillbaka. Kan jag inte det? (Jag kan det!) Jag älskar, i den mån jag kan.



Jag kan älska
(Jag var aldrig försiktig med att känna kärlek. Jag var alltid försiktig med orden som uttryckte kärlek. För jag var rädd. Nu har jag förstått att det ena faktiskt utesluter det andra. Du läste inte fel. Det finns inget inte i meningen. Är jag rädd kan jag inte älska. Älskar jag kan jag inte vara rädd. Vilket avslutningsvis innebär att jag inte har älskat ännu. Med det sagt, jag kan älska, jag har bara inte gjort det. För jag har alltid varit rädd att inte bli älskad tillbaka.)



Hoppet ligger kvar, under fotstegen som du aldrig tar. Jag vet inte om du förstår. Jag vet inte ens om jag vill att du förstår. Jag vill förstå.