Nu går du inte längre på bron,
du står i köket och steker plättar
med något mindre silkeslätt hår
Jag sitter inte längre vid mitt fönster
och väntar på att du skall komma gående,
och du går heller inte längre över bron.
Det är något år sedan nu,
både du och jag är äldre,
men din vackra, klara blick finns kvar,
och
jag beundrar dig fortfarande sagolikt,
trots att du nyss svor över något
som hänt på jobbet,
och är förhållandevis mycket mindre romantisk
än den första tiden vi tillbringade tillsammans.
Himlen vi levde i har upplösts till rak
och hård vardag där barnens svarta hål äter
upp livet på ett alltigenom beräknande sätt.
Trots detta är du samma vackra varelse
jag avgudade på avstånd.
Nu känner jag dig,
du känner mig,
känner du det?
Förra veckan när vi var i fjällen tyckte du
att livet var bra märkligt,
att vi fann varandra,
av en slump,
märkligt men förbannat vackert,
och att något sådant kan hända på ett tåg till Stockholm.
När du sedan mindes, att jag efter tag av
konversation på tåget berättade
hur jag brukade beundra dig på bron,
gapskrattade du bara på ett förlösande sätt,
och du frågade om jag var sådan där på riktigt,
i allra högsta grad, sa jag,
i allra högsta grad, oavsiktligt och ofrivilligt!
Nu vet jag vad du heter
och du vet vad jag heter.