Uppbrott!

Vad otroligt bittert det är att stå där.

Och känna att muren plötsligt ställdes där emellan oss.

Den så tunga och obevekliga.

Och den något så otroligt oigenomträngbara.

Jag trodde faktiskt jag älskade dig.

Och på det sättet ljög jag aldrig!

Men kärleken har på något sätt sakta
blivit nedmonterad mitt framför oss.

Utan att vi kanske inte ens såg det själva.

Nu har barnen flyttat ut.

Och det var längesen du gick på bron nu.

Jag gick själv över bron häromdagen
när jag var inne i stan på ett ärende.

Jag stannade till mitt på bron,
och stod länge tyst,
och bara funderade på alla gångna år.

Och på hur mycket vatten det har passerat under bron,
och på hur mycket som passerat i våra liv.

Och när jag sedan gick vidare och kom till brofästet
på andra sidan fick jag stanna för att torka bort mina tårar.

För ditt hår är inte längre alls silkeslätt.

Och jag känner mig ibland som en gammal man.

Och jag har svårt att längre avguda dig,
hur jag än försöker.

För dina ögon är inte längre vidöppna och klara,
utan mer slutna och mörka.

Och i mina ögon bor också någon form av mörker.

Den vackra smaken i sinnet har förtvinat

Och det är som om du bär på något inom dig,
som du aldrig har berättat för mig om.

Och du vet att jag bär saker inom mig jag har aldrig berättat.

Vi kanske skulle ha talat mer med varandra?

Var det så här,

det var meningen att det skulle sluta efter alla dessa år?

För det är ju inte så många gapskratt här i huset längre.

Bara mycket tystnad.

Jag sover till och med på övervåningen ibland.

Men vi hade ju ändå så många förbannat vackra stunder.

Som nu dock bara är minnen.

Gav vi årtionden av våra liv till varandra,
eller förlorade vi dem?

Var alla dessa år i livet förgäves?

Jag vet faktiskt inte.

Jag vet bara

Att nu vet jag vem du är.

Och du vet vem jag är.

Och nu känner vi varandra.

Alltför väl.

Och ändå inte.