Sömnlösa nätter av förföljande fantomer
dominerade av en enda envis tanke:
min oro över våra utsikters omöjlighet,
som fullbordar korsvägssyndromet
vilket verkar oupphörligt i sin feber
i sin berg-och-dalbana av turbulenser.
Men detta helvete är genomgående njutbart,
självplågarens paradis och fullkomliga dröm
av skönhet och njutning i oändlig smärta,
som om en tandläkares offer kunde njuta av pinan
med till och med någon lustfylld läcker eftersmak,
som om självplågarkärleken var den mest idealiska.
Och kanske den är det, eftersom jag inte känner någon annan
och denna här är här och nu….