det är fönsterlappar och duggregn och jag har röda märken över låren.
det är inte som att jag räknar dagarna som passerat sen du åkte men om jag gjorde det skulle vi vara uppe i fyrtiotre.

årstiden bränner och lämnar grus på mitt hallgolv. ett brandlarm som ständigt piper och att jag numera hör ljudet av spindelben innanför tapeten. det är korta dagar och en timme jag slog i kras. möten jag ställer in och vattenglas jag låter stå.

och du dunstar i mig i din frånvaro. blir kladdig hinna i en matlåda jag inte orkar diska och under mig flödar musiken igen. jag skriver korta brev och noveller i små pojkliv och har halsduk på mig inomhus för det blåser kallt i avsaknaden av din närvaro. jag övar mig på långa meningar. ljudet av kras och metall mot huden och minns jag dig rätt så pratar du ibland i sömnen.

jag tappade en syster allteftersom året gick och jag drar självmant vidare utan framgång. dom är koncept och burkinis. väl valda och noga utplacerade och jag har slutat läsa om det som händer. jag minns rörelser och dofter. ansikten och känseln av mjukrosa tassar men jag tappar bort mig själv just där.

knullade vi nånsin som kaniner eller skedde allt egentligen i ditt kök när jag sov.

jag vet så lite om orden jag gav dig. om fladdrande tankar och stillheten när du fallit över mig och somnat. jag stängde aldrig av filmerna vi tittat på. lät eftertexterna rulla och tänkte att du var kattunge mot min axel. och så modet vi gav varann. känslan av nattsvart tillit och regn.

mjuk hunger över bröstet. jag skulle kunna sluka dig dagligen. äta dig från rot till topp. svälja ljudlöst och slicka saltet av läpparna i sömnen.
mekaniska ljud från ditt innanmäte när jag rastlöst springer i trapphus. väggarna är tjocka av sten och räcket slätt och svalt.
jag ramlar alltid när jag springer. får blåmärken över höfterna. ärr och rutiner. trianga och gasol mot bröstbenet.

att benbitar rör sig i dig går över mitt förstånd och jag har heller aldrig förstått hur dina händer kan vara så mjuka.

och så snortar jag dig en gång till. som en jävla misslyckad narkoman som tar en sista sil och tar för mycket. med pergament och rehab i fickan. löften om framtid och mjuka verb doserar jag dig på offentlig toalett.

publika värden och det lilla området på dina lår som inte täcks av hår. fy fan vad lite du vet om mig egentligen. att jag hatar att förlora. att jag fick mens när jag var barn. att jag tänkte på anna när vi hade sex.

det spelar ingen roll i efterhand när vi blir bowlingklot och sand och jag svingar mig högre än vi någonsin talat för att jag vet att du föll för mig just då.

på spårvagn nummer tretton som ibland föll handlöst och sätet mellan oss var alltid upptaget.

det var inte för intet brukar jag tänka och tända ljus av stearin och i tanken flödar ondskan fritt.

för du var floskler och begär och allt däremellan och jag behövde varenda bit av dig.

tills vi stupade och jag skrek rakt ut. plockade löv ur håret och snön som föll den där natten när vi var vakna och faktiskt kände varann.

låser jag dörrarna en efter en. ristar smala streck i hyresparketten. fyrtiotre. en för varje dag jag varit utan dig. varit stiltje. varit hon.