Det skorrande oljudet är tillbaka på heltid
som knivar i öronen
Oförmågan att förstå gör sig påmind
Irritationsmomenten ökar
Orden smeker väggarna, men ingen förstår
Jag talar klarspråk

Solen har för längesedan lämnat mitt synfält
Orken att överhuvudtaget göra någonting uteblir
Jag som en gång trodde på gråzoner,
men de suddas alltmer ut och bildar en svart sörja av olust
För alltid instängd i mitt eget inre

På andra sidan väntar livet
Den svarta sörjan av olust lämnar mig
i samma stund då jag dansar med änglarna är jag fri