Du nordens höga boning, ack du sköna Sverige,
Som trenne konungar ställt sig kring.
Stridstjut och dån ekar över land och skär,
När väldige härar försöker slå rike och hemman omkull.
Och trenne konungar ropa:
Glöm den storhet i danat i norden!

Likt odalmän med bågen spänd, man ur huse vi gå -
När till krig uppbåd gives.
Slå trumman för Svea värn och vapen.
Åskorna rulla när trumman rörs,
Över fält och häll trumman går.
Mot nya bedrifter vår fana förs,
Genom ryande lågor och fördärv.

Ut över segerrika fält bröt Sveas söner fram,
Ledda av kungligt ädelmod genom rök och dam.
Långt från socken och nejd valthornen klinga -
Och vi gån på med hugg och slag,
Med stålsatta bröst vi klå dem alla så.

Trenne konungar sina hopar sände,
Med larm och illdåd våra fält de brände.
Vår höge kämpe, högbarmad och gullhårig,
Med drottars lugn, ej han flydde.
För hans ära och de Svenske fanor vi gån på,
Konung Carl, den unge hjälten,
För honom vi offra gärna allt vårt blod.

Käckt i blå dräkt, ynglingar ställts opp,
Till häst och till fot de fällde vad ej flydde.
Bussar som redeliga stå när fi kommo med mordiskt skri och rop,
Fastän vi äro få, vi veta att:
I Gud vi äro mången ändå.

Ack huru Sveas hjältar trots friskt mod och tro,
All mord och brand dem hann ifatt.
Där vid krigets rand, spändes hanen och fi lade ivrigt an,
Fyr och bussan blossa Sveas banesår.
Där föllo Sveas söner på okänd mark,
Där neder under hundraårig mossa de ligga.

Höj segerfanan vid vården för hjältefäders ynglingadåd,
Sjung en äresång för dem som gick en hjältes väg till Herren.