Skrivande kommer per automatik.
En bil med automatlåda. Jag behöver inte växla
med hjälp av på växellådan. Kör på med växel
1-5. Ser mig runt omkring, koncentrerar mig på vägen,
att köra mellan de vitstreckade linjerna, de hela linjerna.
Vid dubbla hela linjer råder förbud att köra om.
Checkar av när det är enfil eller tvåfil.
Jag är både hemma och på utflykt, så svänger jag in
på ett café och fikar. Hellre en rågbulle med brie och
salami än en söt kaka och en stor bägare kaffe.
Så sitter jag där och fördriver tiden. Men det bankar
någonstans i ryggpartiet, jäkla pigor.
Är med mig själv, glor hit och dit med fäste
på det som är viktigt. Nå, någonting gör mig tjurig...
En hand som slår på ryggen. Det går att bevisa.
Om en sjukgymnast kan identifiera sorgen.
Det är inte på vägarna jag är påkörd. Det är i mitt hem.
En ensamstående kvinna. Gråter inte. Är sur.
Ibland är solljuset starkt och jag fäller ner solskyddet
för att inte bli bländad. Solens strålar strilar in
genom ögongloben, kristallstrålar, de speglar,
de konstituerar sig på hornhinnan och på näthinnan.
Människan är ingen svamp.
Ljuset laddar batterierna, skönt.
Annars startar inte motorn annat än med en gnista.
Så är det också med oss människor. Skyddar ögonen
mot för mycket ljus, då jag inte är någon sol- och vårare.
Siesta mitt på dagen och med nerrullade gardiner roffar
jag åt mig en bok. Ingen närhet, men sällskap en stund.
Så ser jag hästarna som nosar på varandra på ängarna.
Nu fryser de nog lite, trots filttäcken, men de står
nära varandra. Fönstren i gårdarna är upplysta
i de dimmor som är så vanliga under årets mest
trista månad november. Det är nu jag minns hur
jag hade farit illa av någon typ, blivit förgiftad
som i Rosens namn, krossad, och så började jag
nosa på en man. Fara å färde, undvik Näcken,
falska toner från fiolen vid de små bäckarna.
Hemma igen. Sällskapssjukt flyr jag in i böckernas
värld.
Hur börjar mitt skrivande? Kring en idé.
Kan vara ett landskap och ett tema. En
induktion, härledd känsla från världen till
tanke och hjärta. Någon form av mjukhet.
Mer än lust, tror jag. Ren vilja. Självförverkling,
inget fel med det väl...Om det ska bli något
ska jag disponera min idé och skriva en
disposition. Annars hänger allt i luften.
Så hur börjar min plot. En fika i skogsdungen.
Så blir det tidig kvällning. En trädkramare
går förbi. Jag häller upp lite saft, lite kaffe
i muggen, om inte glögg skulle värma mig.
Så käkar jag lite bullar och kakor.
>>Va är det han har i handen? En såg...>>
En pytteliten såg med motor. Den skulle
ha kunnat surra kring mina vrister för ett
tag sedan. Jag har inte trott på Gud på länge,
böner skulle jag inte ge en spottstyver för,
men leka detektiv har jag gjort sedan ett
antal månader tillbaka. En sekt går
sekteristiskt tillväga. Jag är inte så mycket
för att sprida budskap via en löpeld, tycker
om att gömma mig lite. Dra mig undan.
Däremot skulle jag vilja utröna händelser
kring några mord, eftersom jag oroar mig
för försvinnanden sedan urminnes tider.
Vilka mekanismer ligger bakom...
Inte nödvändigtvis att offret har gjort nåt.
Fel man på fel plats vid fel tidpunkt.
Människor är trots allt jordens farligaste
levande varelser.