i novembermörkret är skuggor krokiga och långa bakom mig i gatulampsskenet.
blir illa påmind om hur denna månad inte skonar någon, allra minst mig, när mina andetag sitter uppe i halsen och mina hårtoppar är slitna.

d-vitamin, rödvin, rullat grönt.
det hjälper inte mot mörkret.
det som strålar inifrån, det som trycker utifrån, runtom.

ingenting av det där, fast kanske du.
men du är som vanligt på en helt annan plats.

i vardagstakten tittar jag upp, märker plötsligt hur en vinter breder ut sig.
den första snön, det tusende tvivlet och de nya vännerna som blivit en självklarhet.
i vardagspulsen tittar jag plötsligt in i spegeln, min hy vinterblek igen.

protein, koffein, meditation.
det hjälper inte mot halsen.
trycket som uppstår innuti, klumpen som vill ut.

inget av det där, och kanske inte heller du.
nu när distansen mellan oss är dubbel, psykisk och fysisk.
du som är 11000 kilometer bort och kanske ännu längre i tankarna.