kapptyget under dina fingrar,
är det strävt eller föreställer
du dig huden därunder, för
din blick tappar fokus och din
hand faller, som om du just
blivit påkommen

en puss på min kind innan du
tar ett stort kliv tillbaka, utan
tvekan och så enkelt att min
tro på magnetism avtar,
du stirrar i asfalten

jag drar min halsduk hårdare
runt mig, du frågar pliktskyldigt
om jag fryser, och jag nickar,
fastän jag bara söker något att
skylla min andnöd på

du stirrar på träden, dom kastar
löven på marken som ett dött
förhållande, låter dom falla
och jag tänker att symboliken är slående;
själv tänker du på att det börjar bli höst

du nickar mot min mp3, frågar vad jag
lyssnar på, tror inte du hör svaret men
när conor oberst sjunger "lift up your shirt"
så ser jag dig rakt i ögonen, och vet att
"the wound isn't there"

du säger att man kanske skulle tänka på
refrängen, innan du svänger in på din gata
och jag fortsätter ensam, känner dina blickar
rinna av min kappa

man kanske skulle tänka på refrängen ja,
säger jag tyst, men tänker ändå på versen

allting har ett slut, det är så dom säger,
men på alla små gator i en minimal stad
hittar jag alltid tillbaka till ditt hus,
vilken väg jag än tar

jag stirrar på träden
faller med löven
smakar på orden;

jag älskar dig





inte längre