när människor man en gång älskat en dag bestämmer sig för att ge sig av, och man gnider tummarna under ögonlocken och gnyr förtvivlat (vilket nog är mer av en gest egentligen eftersom det onda inte får plats i något uttryck alls, inte ens i hårda stamp i marken) så finns det någon form av reaktionsmönster. de flesta av oss går tillbaka till tidigare handlingar och analyserar. vad kunde jag gjort annorlunda? det är en form av tortyr, eftersom det redan är för sent. trots detta kan vissa människor, till exempel jag själv, ligga vaken flera nätter i rad och tänka på saker man gått miste om. hade man vetat att personerna man en gång älskat en dag skulle lämna, så hade man kanske tagit chansen att göra saker annorlunda. jag brukar till exempel må fruktansvärt dåligt över att jag inte tog chansen att vara riktigt elak. det hade inte bara gjort mig gott, det hade gjort någon annan illa. då hade jag på något sätt vunnit, varit först, och jag vinner praktiskt taget aldrig något. kanske hade jag passat bättre i rollen som den som lämnar. på något märkligt sätt, som inte går ihop med min karaktär över huvud taget, så tror jag inte jag kommer hamna i den rollen någon gång någonsin. jag kan nästan lova. det är väl på gott och ont som allting annat, antar jag. när alla andra lämnar så får jag liksom alltid behålla mig själv.