han sitter på fönsterbrädan
och viker sina fötter som
tjocka lakan i tunn vind;
som om det ska bära honom
som om det någonsin ska bära

himlen är spännande stor
och världen är skrämmande liten
och han tänker att himlen nästan
bär en grop, ett leende
precis som marken under den

staden vaknar långsamt
gatljusen brinner ut
och han hasar sig ner från fönstret
och stänger ut den fuktiga morgonen,
springer ner för trappen
och öppnar ytterdörren;
hela världen,

hem