Inte alls som då.
Tunga gråa filtar över vardagen.
Andningshål i rödflytande form och
en yrsel som ersatte en annan.
Handen i trägolvet och norska Ø:n.

Vet att jag hävdat att det var min bästa tid.

Jag rätade min ryggrad.
Gick hundra varv runt sjön.
Och drog ned luften djupt.
Visst, det var ett annat sätt att fly,
men ändå ett sätt att fly.

Inte alls som då,
men fortfarande ibland.
Just då när det är
"Dags för avgång, dörrarna stängs".

Kan jag dra ett andetag,
och få ingen luft alls.