Ibland känns det som om allt som är jag,
är sakerna jag minns.

fragmenten som blixtrar förbi,
och sätter sig i halsen.


I
värmen hänger tung i luften och gräset är torkat gulsprött.
det sticker mig i låren på ett behagligt och bekant vis.
du sticker mig i hjärtat fastän du befinner dig på annan plats.
jag har en öldimma i huvudet.
det är något vemodigt med högsommarsolen.


II
ja, innan jag blev kantig och eftertänksam gjorde jag sånt.
tog en röd buss i 40 minuter med dig.
hamnade utanför stan.
köpte färgglada smarties som smälte i högtrycket och min handflata.
åt de i bikini och var imperfekt perfekt.
det är en enkelhet som jag har glömt bort hur man utför.


III
klockan är 04.26 på en mack nära Berlin Ostbanhof.
vi är oförskämt snygga efter alla timmar på de råa, gråa gatorna här.
ett vänskapens powercouple.
jag håller dig runt handleden när gula tunnelbanetåg blåser genom håret.
och vi lämnar avtryck som kanske inte syns, men åh som de känns.


IV
det fanns en tid då det var du som förgyllde min vardag.
någonting med doften och känslan av huden.
vem kunde jag vara utan, hur skulle jag kunna vara utan?
brukade betrakta dig i timmar.

nu är klockan 09.08
ler upp i taket, nyss hemkommen.
jag har blivit berörd på riktigt.
det känns som för första gången på år.
det smakar värme.


V
hösten har ett järngrepp om oss.
vi går samma asfaltsgator varje dag.
och jag kan bli trött på dina egenheter,
men det här är en tid som är slut snart.

jag ser dig över kaffekoppen en tisdageftermiddag och tänker:
jag kommer sakna dig på ett sätt som jag inte vet hur jag kan hantera.