Har du hört det spanska språket talas så hör du tydliga ljudskillnader, ljudnivåer och stora gester. Som svensk är det lätt att tro att du hör ett stort bråk fast det visar sig vara en vanlig konversation. Min barndom kan liknas vid det spanska språket. Det var bråk ofta, ingen trygghet och mycket drama. Utåt sett var det nog få som anade vad det var vi gick igenom mellan fyra väggar.
Min far kan liknas vid en kung på en maskeradbal. Om du har varit på maskerad så vet du att vid midnatt ska masken av och det du ser är inte alltid vad du förväntar dig. Detta har lärt mig att se djupare bakom ögonen. Många år fanns en längtan och en bön att berg och dalar mellan oss försvinna och kvar en jämn mjukgrön slätt. Med åren har tanken slagit mig att såsom stenar i en bäck som slipas av forsen så hade jag heller aldrig slipats utan våra enorma fluktuationer, trots detta kvarstår hoppet.

Min uppväxt bestod utåt sett av vatten och ödmjuk grönska. Ingen öken så långt ögat nådde men inombords växte min torka. Där kärleken borde finnas fann jag ingen och där Guds kärlek torde vara först fann jag kritik. Jag flydde och sökte efter vatten i uttorkade brunnar och efter skugga på Afrikas slätt. Många gånger var känslan av en snara runt min hals en framtid.

En kämparanda inom mig förde mig till havet. Jag fann mig själv på stranden en övergiven båt. Jag drog ut till havs där jag kapsejsade många gånger, som slutligen ledde mig till ett fyrtorn. Resan härifrån hade ett mål och ett ljus på min mörka vandring. Min resa bestod av djupa plötsliga stormar och däremellan lugnet. En liten ljuskägla kunde jag skymta när det var som stormigast.

Fyren förde mig till slut till Nordamerikas kust. Landet som förknippas med hopp. Till slut hade jag fast mark under mina arma fötter men den varma sanden, kulturen och att inte bara umgås med mig själv var en nog utmaning.

Långt efter min framkomst fann jag mig själv föredra mörkret trots det ständiga ljuset. Jag hade sökt efter en fast mark så länge att jag fortfarande inte kunde slappna av. Bitvis socialiserade jag och detta är en lättnad i mitt liv att jag har förmågan. Min uppväxt hade bestått av drama och sedan ett stormigt hav. Att vänja sig vid ett liv på cement efter ett liv ute på havs kan jämföras med att sätta sig in i någons annans skor.

Fyren ute på havet likställdes sakta men säkert med solstrålarna och jag vande mig vid det. Den fasta marken under mina fötter blev till en trygghet och krängningarna från havet ett minne blott. Med hjälp av klockans varv fick jag en inblick och vilja att leva som en inföding.

Jag lärde mig språket och är idag trespråkig. Min flykt blev till en hemvist för att inte släppa utan istället återknyta. Ljuskäglan framför mig på havet är nu ett sken inom mig. Min eskapism bestod många år av hetsen att hitta ett hem men resan lärde mig att hemmet finns i fyren. Jag behöver inte slå mig ner och leva någon annans liv utan det lockar mig att leva som en kameleont.

Där jag går är jag fortfarande relativt högljudd men har lärt mig att anpassa mig till ett par färger. Jag är inte rädd för att klättra men väldigt osmidig. Mina ögon kan inte röras åt två oberoende håll men det kan mina höfter i en snabb takt.

Jag kan slutligen betrakta månen så vacker och enorm i den grådisiga himmelen. En enorm kontrast till den blodröda nyansen med inslag av orange. Palmträden vajar till synes några meter bort. Några timmar senare är månen ljusgul, nästan helt vit. Färgen får mig att tänka på lugnet och friden. En skiftning i mitt liv från blodrött till ljusgult och när Gud är nöjd med dagen så drar ett moln förbi månen och du ser enbart en skugga. På samma sätt sluts mina ögon från denna dag med vetskapen att Gud är glad med min utveckling.