Molnen fylkar sig runt mörkrets kejsare
det strålar över nejden
kala frusna grenar välver sig
och blir till målningar i natten

Så går ett bud, en sorgesång
under förtäljelsens kala grenar,
en gald från rötter i mons djupa grav;
och milsvid ligger skogen
som i väntan

Då står Hon där i natten
i sin trolldomsvita skrud
ett ögonblicks förnimmelse
i gläntans dunkla ljus

Till sorgekör och harpor
fagra vittrors trolska sång
Hon ställer sig i ringen
fäller tårar för sin trogne vän

Gryningen kommer
och milsvid ligger skogen tyst och kall

I stillhetens purpur ringer malmklockors dom:
Stigfinnare och Vandrare Thule är död!