Hjärnan manipulerar och gräver hål i mej tills jag faller in i ett djupt mörker av oro och ångest. Jag orkar inte dra mej själv upp. Varje gång jag försöker blir backen längre och trögare.
Huvudvärken jag får varje kväll känns som en explosion som trycker mot skallen och försöker med all sin kraft tränga sig ut. Jag vet inte vad jag ska ta mej till.
Att behöva få hjälp av någon proffsig utanför familjen känns så löjligt. Tankarna säger att jag har sjunkit lågt som måste ta det steget.

Jag känner inte igen mej själv. Förut visste jag att jag mådde dåligt över saker men nu vet jag knappt ut eller in.
När jag är ensam och inte kan roa mej själv med något för att slippa tankar, bryts jag nästan ner till botten.
Tankarna säger att jag är värdelös. Att jag är en elak och dålig människa både mot mej själv och alla runt mej.
Hjärnan övertalar mej om att jag har så lite folk som älskar mej. Så lite så det är patetiskt.
Jag försöker övertala mej själv att tankarna har fel men kommer på mej själv med att hånle mot mej själv. Överdriven är vad jag är. Löjlig.

Gömmer mej i halsduken för att alla ska slippa se. Jag vägrar tro att någon ska få vara orolig för mej. Gråten sätter sig i min hals varje gång jag tänker för mycket. Jag känner mej inte värd att få gråta.
Idag är jag nästan rädd för tårarna. Dom förlöjligar mej och visar mej svag.
Dom dyker upp spontant och med en kraft som gör mej rädd.

Jag är bara ett fucking psyko.