Det kanske är ett ålderstecken, det där med att inte tänka sig för. En elektrisk adventsljusstake, som vi tycker är mycket fin, vägrade. Det är väl en lampa som gått sönder. Vilken? Så går Ingenjörn metodiskt tillväga. Hämtar universalinstrumentet. Konstaterar att alla lampor har ung samma resistans. Dvs är hela?! Kan det vara sladdströmbrytaren som har oxiderat sedan förra julen. Nähä. inga skruvar. Engångsmonterad. Typiskt. Genomborra sladden efter strömbrytarn med 2 knappnålar för att mäta spänning. Vorsicht! 220 V. Det var strömbrytarn! Jag hade bara några tiondels volt. Naturligtvis en billig engångspinal som ärgat. Trots att staken var så dyr! Lurad igen! Bände isär skiten och mätte med fara för eget liv direkt på de uppsprättade kontaktblecken. Fortfarande ca 0,4 V. Eller 0 vid frånslag. Så den reagerade uppenbarligen. Men det var långt kvar till 220 V. Det var ca 0,4 V både före och efter strömbrytarn (när den var tillslagen). Var det väggkontakten? Hopsvetsad den också. Klippte av sladden och satte dit en ny. Fanns gamla begagnade i källarn. Tejpade ihop strömbrytarn så gott det gick. Blev rätt tjusig med gul eltejp på det i övrigt vita.

Om jag blev färdig snart? Det skulle ju vara lätt fixat och alla lamporna var ju hela.

INTE ÄN!!!

Det har i många år varit ett gott förhållande mellan mig och hustrun, och jag kände mig för ett ögonblick orättvist behandlad, jag som jobbade så intensivt, och tänkte ännu intensivare på hur detta mystiska fel kunde ha hänt av sig själv över vintern. På vinden. Så sedan följde en frän motfråga om hon hade kaffe. Jodå, det var just nybryggt, meddelades med vän stämma. Det smakade gott, frågan färdig-med-ljusstaken upprepades inte och jag laddade batterierna inombords och var ganska tyst. För jag skulle ha igång den förbannade ljusstaken.

Jag kom att tänka på en tänkare som heter Edward de Bono som en gång lär ha sagt att om det är jobbigt att gräva på ett ställe, så försök gräva på ett annat.

Var det rätt sorts lampor iskruvade? Självklart, det gick ju förra julen. Men kollade ändå. Fram med luppen. Jodå. Sladden kunde ju inte ha pajat av sig själv. Ljusstaken var ju bara ett par år gammal. Nu följde en fas av ganska ologiskt letande över hela ljusstaken. Att den snart låg i sina beståndsdelar behöver väl knappast sägas.

Så upptäcker jag att jag försökt mäta växelspänning på likströmsmätområdet!

Jag tog paus. Satte på en CD med lugn och fin musik, och försökte vara psykologisk mot mig själv.

Kunde man köpa nya ljusstakar av samma fina sort? Vi hade ju en till och ville ha 2 lika. Det var en fin affär med trevliga biträden. Men. Så kom tanken: Ge upp? Icke! Men med rätt mätområde kunde nu ganska snabbt konstateras att en lamphållare böjts till. Strax efteråt fungerade den ännu inte hoplimmade och hopskruvade, hoplödda, sladdskarvade elljusstaken. På lite håll syntes inget. Så får jag veta att hustrun själv hade tyckt att en lamphållare inte känts som vanligt när hon försökt med olika lampor innan jag konsulterades. Och prövat att böja till kontaktblecken med baksidan av en tesked! Änglavakt hade hon haft. Och det vet hon nu till döddagar. När jag fick höra detta, hade jag en lång skarvsladd inkopplad och jagade henne med denna lysande eldgaffel. På skoj. Tyckte jag.

Lampan lyste fint det lilla som var kvar av den lördagen. På morgonen var den släckt igen, men det är en annan historia.