Du är det som håller mig vid liv
får mig att vilja fortsätta
att förbise tidvattnets rop
den tärande sirensången
som drar mig allt närmre
avgrunden

Det så branta stupet
som får ett barn att aldrig vakna igen
som får en moder att aldrig mer förmå sig till att le
utan att tänka på det arma barnets förtjusande skratt
som tyst och plötsligt försvann
i takt med att sirensången blev starkare

Jag förlåter dig, Albin
för utan dig
faller jag offer för
nattens viskningar
då sirenernas domän blir ett
med mina största farhågor
då jag sover
för att aldrig mer vakna
Jag förlåter dig, Albin

Jag förlåter dig...