Senast vi sågs
sågs vi inte på riktigt
för du hade slutat vara du
cancern hade tagit över

Du vägrade ge upp
men i din blick fanns något annat
en slags rädsla
som inte fanns där innan
för du var min farmor Sahara
som brukade mosa kackerlackor med sina finskor
för att visa att det inte finns något i livet att vara rädd för
men nu hade kackerlackorna blivit fler
nu när de inte längre var rädda
istället var det du som retirerade
en walk of shame
som du försökte dölja

Istället blev du förråd
av din tomma blick
ditt smala ansikte
av den stora sängen som flyttats till vardagsrummet
för att du skulle kunna kolla på dina program
som du inte riktigt brydde dig om
för att elände, misär och lidelse
nu hade blivit ditt liv
och inte endast något du såg på tv

Du visade mig dina gamla bilder
kanske för att påminna dig själv
om den skönhet du en gång ägde
det långa håret som nu var borta
som du själv hade rakat av
för att vara modig
men i den mjuka rösten
som alltid gick upp i oktaver
likt en stegrande häst
så fort någon klev på din svans
eller kollade snett på mig
hördes det något annat
en viskning

"Förlåt mig, men jag orkar inte längre"
jag har aldrig varit så stolt över dig
som jag var i den stunden
min älskade farmor

Vila i frid