De vanligaste talfelen :

"Läspning
Svårt att göra och höra skillnad på tonande och icke-tonande konsonanter. B blir P, D blir T etc.
Svårt att göra och höra skillnad på she- och tje-ljud
Svårigheter med R-ljudet
Svårt att göra och höra skillnad på u och y
Svårigheter med supradentaler – rs, rt, rd, rn, rl
Talar med tungan bak i munnen hela tiden
Talar med tungan fram i munnen hela tiden
Stamning"

Anlägger man ett psykoanalytiskt förhållningssätt på sättet att tala, kan man i bästa fall både avhjälpa/lindra talfelet och få en förståelse för hur man talat.

Ett i sanning annorlunda sätt att se på problem, än t ex kbt:s och andra liknande metoders "människosyn".

Så sa t ex Jacques Lacan om analysen att när analysanden anträder analysen talar den med den andres röst...och analysen kan avslutas när den talar med sin egen.

Om man lyssnar lite mer koncentrerat till människors sätt att tala, hör man såna saker som melodi, melodiösitet, volym i rösten, rytm, temperament... uttryck som speglar känslolägen vilka går att hitta i t ex Erik H Eriksons psykoanalytiska teori om utvecklingskriser.....tro/tvivel, självständighet/beroende, initiativ/skuld mm mm .

För att kunna lyssna in dessa må man ha övat upp lyssnandet och lärt sig avstå från att fastna vid de ytliga "talfelen" jag gav exempel på i början. De kan talpedagogen säkert hjälpa till med men utan att ha delat en förståelse kring hur de utvecklingspsykologiskt uppstått.

Sen återstår den stora gåtan jag själv representerar och det är hur jag kan tala helt felfritt med både volym, klarhet och melodi i rösten.....och ändå ljuga en människa rätt upp i ansiktet. Utan att det hörs, utan att väcka misstanke. Det som jag menar i grunden är definitionen på att vara människa. Inget annat levande väsen skulle ens "komma på tanken".

Det kanske inte alls är en gåta ! Det kanske beror på att jag så skickligt identifierar mig med den andres idealiserade bild av mig.....av mig hyllade...hatade....fortsättning följer....höll på att skriva förföljer.....