Då;
när jag var ensam för första gången på länge
var jag kanske den
du än idag tror att jag är -
jag flyttade till en för liten lägenhet
och yr av frihet målande jag hallen lila
och spikade upp tavlor i jämna mönster

det var den våren
jag träffade Fröken Sorglös
och lärde mig leva igen –
hon var ett virrvarr av rött hår och mentoltabletter
och med henne bubblade skrattet inuti
och min lila hall var välkomnande och bara min

sommaren som följde
levde vi på uncle bens och pina colada -
på dagarna låg vi på stranden i skydd bakom solglasögon
jag var solbränd till oigenkännlighet
och hon var nyvaxad persikohud blandat med skrattrynkor

Fröken Sorglös var svag för ensamma pappor
hon förklarade att det fanns något desperat hos dom som hon jagade
att de var som engelsk kola;
värmde man bara upp dom ett tag
blev de snart tuggvänliga och mjuka mot gommen
jag visste inte riktigt vad jag var svag för
ensamma män
upptagna män
men framförallt män som saknade något
och som trodde att det något var jag

när hettan trängt in i varje del av oss
tog vi hennes bil tillbaka;
det var en röd cabriolet med trasig sufflett
men i den kände vi oss oövervinnliga
och vi tog flera varv i rondellen
de eftermiddagar solen
bjöd på barbröstade byggarbetare i mitten

Fröken Sorglös bodde nära mig
omringad av chokladfärgade väggar och mjuk frotté
i hennes vardagsrum gjorde vi yoga på blåa mattor
och färgade varandras hår
allt medan persiennerna gav svalka
och solnedgången varslade om nattliv

vi låg skavfötters i hennes soffa iklädda herrkalsonger
med våra pina coladas tryggt vilande på magen
båda hade armen hängande över ryggstödet
båda rökte för mycket
och vi turades om att sparka till bordsfläkten
när den med en suck gav upp att svalka oss

när ljuset i lägenheten blivit lilarött
och en öppen balkongdörr gav mer lindring än hetta
förvandlade vi salttrasslat hår till flirtande slingor
och ömmande hud till sammet;
Fröken Sorglös var metallicskimrande arrogans
jag var sotad syndighet och något annat
sen tog vi en taxi för att möta staden

(det slog mig aldrig
att allt var klicheer och omöjligheter
jag visste inte ens
ett det fanns ett ord för såna som mig - )

på den tiden
var Staden vår stad
vi var självutnämnda gudinnor och systrar
vi tog över uteserveringar
och fyllde våra huvuden med kittlande skratt
fuktade läpparna med is och tillfälliga förbindelser
men tog alltid en taxi hem tillsammans när det ljusnat;
ivrigt viskskvallrande om nattens händelser
låg vi vända mot varann i hennes säng
ibland tröstande
ibland fnissande -

fråga mig inte
hur länge vi hade kunnat ha det så men
sommaren tog slut

resten vet du