I'm alive, som Sia sjunger.

Jag har fortsatt skriva också.
Så mycket har hänt sen jag senast var aktiv på detta konto.
Jag vill minnas att vad som fick mig att sluta skriva nya grejer här var att mitt utrymme för nya texter blev fullt, jag var tvungen att bli stödmedlem då.
Något som jag definitivt inte hade råd med när jag gick på gymnasiet och alla pengar gick till mat om skolmaten inte dög, öl eller rödvin för att drömma & glömma, samt en jävla massa cigaretter. Luckies, såklart.

Röker gör jag fortfarande.

Sen dess har jag haft en partner jag bott ihop med, skaffat katt, skaffat ett nytt piercinghål i ansiktet, gjort slut, knullat runt, blivit kär i nya människor, fått mitt hjärta krossat & bytt både hårfärg & garderob flera, flera gånger.

Jag åkte på en veckas semester hos en vän i en annan del av Sverige, skrek ut över baren "VARFÖR BOR JAG INTE HÄR?!" inte mindre än fem timmar från det att jag klev av tåget & blev förälskad i en hel stad där asfalten glittrade.

Så jag flyttade dit & nu har jag bott här i 15 månader. Jag har träffat nya vänner & fortsatt att känna mig hemma. I både stad, pubmiljö & i olika kollektiv. Jag har hunnit stå på scen & läst poesi ett tretal gånger & trodde aldrig att mina knän kunde skallra som maracas. Men de gjorde dom.

Jag fortsätter skriva & jag fortsätter att förälska mig. Nu senast i estradpoesi & ännu mer nyligen i en hutlöst vacker människa. Som är kär i mig med.

Jag tänkte fortsätta skriva också. Både för mig själv, för andra, till andra. Både i anteckningsböcker & på poeter.se, bara under ett annat nick (just nu @svavel) för att kunna publicera olika dikter & texter utan att vara tvungen att betala, snåljåp som jag är.

Men jag lever & kommer nog fortsätta göra det ett tag till. Trots att 2016 till mångt & mycket varit ett skitår. Skål, hörni.