när du tittar får du mig helt ur balans och det känns som att jag ska falla, snubbla när som helst

jag hoppas du tar emot mig

för att när min b r ö s t k o r g öppnas upp i gapet mellan jorden och solen ser en grå vanlig människa bara kaotiskt jävla trassel som inte någon kan städa upp
men du är stormens öga och det stormar i mig varenda dag


det finns ett påhittigt nyfiket trivsamt hoppfullt helt fantastiskt lugn med dig
jag blir lugn

vilket är märkligt då jag ändå trivs i allt trassel, ett stor tjockt skogssnår som ingen tar sig ur levande någonsin
där fåglar alltid försöker sjunga men inga toner hittar någonsin ut oavsett hur högt de kan skrika

du bor i mig där det är helt vindstilla


du får mig ur balans och jag ramlar

men det gör ingenting för du gör mig




lugn