Det spelar ingen roll
hur hög social kompetens,
hög självkänsla
eller andra färdigheter vi har som människor ...

Om vi är människor i verklig mening,
i positiv mening,
tar vi våra relationer på allvar
och vårdar dem ...

Men just på grund av detta faktum
glömmer vi bort våra egna behov
och när relationen inte fungerar
tar vi på oss ansvaret
för att försöka
allt för länge ...

Och när vi inte har annat val
än att gå för att överleva
saknas nog med energi,
självkänsla
och allt det andra
vi behöver i oss själva
för att kunna gå vidare
och bygga upp våra liv
till mer normal nivå igen ...

Och!
Det är då
det smärtsammaste kommer in i våra liv ...

Insikten om
att vi själva behöver
sociala fungerande nätverk,
vänner som finns
när vi behöver
som stöttar,
bryr sig om
och visar oss vägen
tillbaka till ljuset igen ...

... och att de pga relationen och vår trasighet
inte längre finns där
när vi verkligen skulle behöva dem ...

... och självkänslan
sjunker ytterligare
och spiralen nedåt fortskrider
intill dess vi böjer på knäna
när vi når botten
för att ta sats upp mot ytan igen ...

Låter väldigt klokt och enkelt
och självklart, kan tänkas ...

Men för att kunna göra det
behöver vi en hjälpande hand
mer än blott bara ibland ...

Om den äkta kärleken
mot alla odds
dyker upp i det läget
förändras dock hela vår existentiella situation
och vi läker våra sår rätt snabbt
vilket gör att vi vår självkänsla tillbaka får ...

Nästan som vore det
en ren fiction eller sagofantasi ...

Men det är det inte på något sätt och vis
utan det är blott ett faktum
att tiden läker inte alla sår
men det gör kärleken i våra liv!