Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
jag har alltid varit rädd för stora känslor & förvånas konstant över hur mycket & många av dom som får plats i min kropp.


stormkänsla

jag vill kyssa honom tills mina läppar blir nariga skavsår
krama om så länge & så hårt att det bildas ömma blåmärken efter hans armar som vaggar mig
jag vill bara ha honom över mig, jag vill att hans doft biter fast sig i lakanen, hans tänder i min hals, hans läppar runt mitt kön & hans armar om hela mig
att han håller mig hårt i handen som om jag skulle vara rädd
som i förberedande syfte innan stormar suger tag i mig & drar iväg oss i en vals
en våldsam, kaotisk vals helt utan taktkänsla
sån som griper tag i ens jacka hår & halsduk & visar vilken väg en ska gå
vilken riktning i livet som går fortast
vilken gata som går utför
skjuter på för att skynda den riktningen precis
tills kalabalik blir ultratragik & tragikomik utan mening längre
jag har alltid varit cynisk av en anledning
allting tar ju slut till slut & världen kan inte bara pågå hur länge som helst
det jag tröstar mig med när vindarna blåser, när det viner utanför fönstret & innanför bröstkorgen
när jag har en klass 2-varning i hjärtat
är att även känslor kommer passera & gå över
& så även den här




Fri vers (Prosapoesi) av svavel
Läst 365 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2016-12-09 16:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

svavel