jag läste en gång i en bok att huvudkaraktären var mycket. för vildvuxen. som ett alldeles för stort träd så den var tvungen att beskäras.
jag är förvånad över hur mycket känslor som får plats i mig
jag borde sprängts för längesen
jag minns att jag fick höra av han jag dejtade att han nog aldrig kommer känna så starkt för mig som jag för honom. jag som bara var förtjust & glad över att ha träffat någon som var lik mig på andra plan.
nu håller jag känslorna för mig själv
iallafall för det mesta
sen träffade jag någon annan. som var precis lika påflugen & öppen som jag var. lika stor i känslor, lika kaoshäftig i ord
lika skör & sliten efter andra
lika fylld av drömmar & ambitioner om att ta sig vidare
någon som låter sig bli svald av kärlek, någon som också låter sig sväva på moln även om rädslan för att ramla ner sitter bredvid på axeln, ständigt viskande om hur ont det skulle göra att falla & träffa marken i 300km/h, såhär 2000möh
kolla, det går att se hela världen härifrån
alla berg, alla dalar & floder, alla städer, broar & andra äventyr
om jag kastar mig ut så kommer jag flyga