Bil? Hittills hade jag bara tittat ut genom det sidofönster jag satt intill, när jag beundrade de vackra kapitälförsedda kolonnerna och den ytterst välklippta raden av cypresser. Sedan vi passerat dessa ståtligheter ville jag se framåt. Vart var vi på väg? Det var lättare sagt än gjort. Inte bara för att jag fått nackspärr av min långvariga huvudvridning, utan av en annan högst konkret orsak. Vad jag då såg var ett annat säte, mitt emot mig,  också det med knappstoppad vinröd plysch i bästa Louis XVI-stil och med lika väl tilltagna armstöd som jag själv lite lojt halvlåg på. Eller emot, eller... Detta tålde att tittas på. Utsikten framåt kunde vänta. Ovanför detta säte, eller soffa, var det en elegant välvd mahognyyta med en synnerligen detaljerad och humoristiskt utförd intarsia som föreställde en amorin till vänster, ett dansande par, där mannen, rak i ryggen, höll sin ena hand bakom sin egen smärta midja, precis där uniformsjackan hade sitt bälte. Och på högra sidan en illmarigt blinkande amorin som saknade pil till sin båge. Damen som den uniformerade dansade med, tycktes vilja lämna honom, men det var bara en fråga om att limmet för några fanerbitar i intarsian hade släppt. Det fanns således ingen vindruta. Ljudlösheten var inte längre uppenbar. Jag hade inte tidigare reagerat på att ljudet av klapprande hovar berörde oss. Detta fordon hade helt andra hästkrafter än jag bruka förflytta mig med. I en kurva kunde jag se att det rörde sig om åtta stycken. Ungefär som en Citroen 2CV. Men detta ekipage hade en helt annan och mycket distingerad värdighet i sin framfart. Det gick inte särdeles långsamt, men att uppskatta hastigheten var för svårt. Jag hade inga referenser, och suckade över min teknikerbetonade värdighet. Varför skulle jag behöva veta hur fort det gick?  Ett skäl kunde förstås vara att kunna bedöma hur snart hästarna skulle tappa orken. Vägstandarden var nu betydligt sämre än i början på resan och det var intressant att se hur de enorma hjulen svalde groparna i den smala grusväg som vi nu kommit in på.  I en lilla bakruta som fanns kunde jag till en början se intensiva dammoln, men sedan började det regna, och dammet ersattes med ett stänkande som jag aldrig tidigare upplevt. Det måste komma från både hjul och hovar. Alla rutor smutsades ner och jag kände mig ganska isolerad. Vagnskorgen skakade knappt, men gungade behagligt. Jag blundade och försökte mildra huvudvärken från nackspärren. Hustrun sov redan. Framåt såg jag inte mycket, men ännu lite bakåt. En snabbt galopperande ryttare tycktes försöka komma ikapp. Hade han något budskap som vi eller magikern behövde, eller var det överfall på gång? Var är han? Var det magikern som körde? Jag såg mig omkring. Då såg jag draperiet diagonalt mot där jag satt, någon satt tydligen bakom det.

Jag såg en svart, halvmeterlång stav med vita ändar, skymta bakom draperiet, och kände mig manad att säga något.

• Förlåt, men vi borde kanske presentera oss?
• Tyst, jag försöker göra mig presentabel. Trolla bort min överdrivet stora hörntänder. Men sedan så.
• Å, förlåt.
• Ähh. Det funkar inte. Trollstaven begär ett offer av mig. En ung kvinna.
• Ung? En definitionsfråga förvisso, men någon sådan gives inte här. Hur är det på kuskbocken?
• Bock?

Trolla? Hörde jag fel? Nu såg jag hur han tog sats för att sätta tänderna i min gamla gamhals. Vart skulle jag ta vägen? Kunde det undvikas? Mitt enda vapen var just halsen, det vill säga inkromet där någonstans.

• Bäste medresenär!
• Ja?
• I förhållande till vad som kommer att serveras i afton är jag för gammal. Tunga som förrätt lär stå på matsedeln! Trolldomen torde kunna påverkas mycket mera tillförlitligt med den. Det är ju därifrån som vampysblodet ändå kommer! Oxfilé står det som varmrätt till yttermera visso! Det har med andra ord varit en ung viril tjur, det som du bereds tillfälle att sätta tänderna i!
• Men jag är törstig.
• Törst är hungerns värsta fiende. Lyss, mina visdomsord! Och vad som erfordras är ju den magiska energin!
• Tja, min bäste herre, er utsago verkar inte totalt orimlig. Vilken lycka att jag kommit till samma insikt!

Det verkade som om tricket gick hem. Han slutade dregla och lutade sig tillbaka. Var faran över frågade jag mig. Säkrast att kolla läget. Hur då? Jag fick då för mig att titta på min armbandsklocka. Jag drog undan ärmen så den syntes och såg då att något hänt. Sekundvisaren för runt som propellern på ett sportflygplan – det känner ju alla till – men åt fel håll. Vad hade hänt med klockan. Så släppte jag ärmen och såg att något hade hänt med den. Kråsmanschett och manschettknapp av diamantprydd platina! Jag vände mig om och tittade bort mot draperiet. Jag såg då och då hur staven vispade runt utanför draperiet men också en liten spegel. Jag såg mig själv, men bara ansiktet. Jag borde verkligen ha sett över polisongerna innan jag for hemifrån! Men var är mina ärr från de otaliga dueller jag deltagit i tänkte jag. Slät hy och med en tunn elegant mustasch i samma höjd över havet som nederkanten på polisongerna. En så medveten effekt! På samma sätt kunde jag se att ungdomens blomma hos hustrun höll på att knoppas. Vakna ur sin törnrosasömn.

Precis som jag tyckte att saker började gå min väg i de flesta avseenden var ryttaren ikapp och fingrade på vagnens dörrlås. Magikern höll emot.

Hmm. Det primära offret var ju en ung kvinna. Mera uppfinningsrikedom är av nöden. Jag försökte klia på flinten, men den fanns ju inte. Borta! Nu var goda råd dyra.