Det var nog i drömmen jag besökte dig där du låg i soffan, i stunder av mikrosömn mellan smärtor och ångest och en förtvivlan som endast lindrades av små stunder med sömn. Som en fågelunge med ribbstickat i grönt och fleecetröja i grått, nästlade du ett bo med täcken och kuddar, kaklet på golvet så som jag minns det, tavlan på väggen, och skiftet i grönt upplyst och klart.

Min gåva till dig var det jag tog när du sov, en del av smärtan du känner, ett knippe tankar kring ångesten och fyllde snabbt en säck med buntar av förtvivlan

Det finns ett träd vi båda känner till som vårt träd eller kanske vårdträd? där tömmer jag säcken och trädet tar tacksamt emot, jag hänger de buntade känslorna kring nakna grenar som tillsynes verkar döda nu när vintern har trätt in, jag fogade smärtor i sprickorna kring barken och ångesten fick trädet att lysa i takt med den uppgift det fått, men inte allt min vän, inte allt.

Lite bär jag själv som en påminnelse om att hälsan och livet ibland är så bräcklig och jag bör lära mig att varje dag räknas..jag slarvar med det..