Redan var han en kornbuske.
Vad är då en kornbuske?

Ett fullblod i det senaste.

Han markerar sin orörliga profil,
svängande förgängligt i accepterandets tunnhet.

Jag är död till vänster.

Han såg med stora runda.
Jag kan någon som motsägs.

Sådant objekt var drömmars koppling.

(Naturligtvis kunde de gamla se
hur det föll nedåt lunchtid.)

Kritiker, förena prata med sunt.
Saker än är oönskat gjorda.

Men de sitta på gamla,
främjade alla med påpekande tal
tills politikern sätter sig ner.

Det lagras i hjärtat.

Innan jag nu går in
mellan mina två krävande tankar,
dessa spöken i bekanta vindlingar,

skall jag först gå ur
denna sjuka rörelse av dött.

För det som osynligt infördes,
en bit under mina revben,
är att jag själv lever.