i den frusna jorden

lånad av vinterns karga famnar

ljuder rötterna

som toner från min gråt

när det ledsna i mig bräcks

och jag ser grenverkens

gestaltning

av 

armar sträckta

hör min sorg

i jordens stelfrusna kropp

där silade livet min smärta

för att se mig komma loss

jag hade inte språk

eller syn eller ord

en gång var min röst stum och kuvad

någon såg mig

fastfrusen i isstammens yta

och stjärnorna de skar mig ut

mot himlens händer 

när det var som värst

så var jag aldrig ensam

och det tröstar mig nu

när jag nynnar mina tårar

när jag rör mig från det förflutnas ljud

att horisonten

den var där

månen, stranden, havet

som en saltvarm våg att bära mig

om min gråt blev en flod