Vissa ting av dessa saknar jag, andra inte.
Jag matar undulaterna.
De små liven sjunger om jordens undergång för mig och skiter på väggarna. Flyger runt runt i lägenheten och påminner mig om liv. Påminner mig om att äta och dricka, att föda dem. Ofta äter dem ur min hand. Ofta sitter de vid sidan av mig, i takkronan, när jag ser på tv. De tycker mest om när det är sång på tv’n. De tycker inte om Janne Josefssons eller Leif Gw perssons stämma och inte heller vissa andra stämmor. Då burrar de ihop sig eller flyger kanske iväg till ett annat ställe i lägenheten. När det sjungs så sjunger de också.

Jag älskar dem.
Jag har aldrig älskar någon så mycket som jag älskar dem.

Vi talade om älskande igår, jag och en som jag träffar ibland.
Vi kom fram till att vi inte älskar längre, iallafall inte som förut,inte som när vi var unga.
Det finns vissa ting vi saknar och vi har svårt att bestämma oss om detta älskande är något av detta vi saknar.
När vi var unga var vi handlöst förälskade och nu blir vi inte mer det, eller har iallafall inte varit på många många år.
Vi ser ofta med cyniska ögon på dem vi möter. Vi stör oss på små detaljer redan från början, fel färg på halsdukar, en nervös blinkning vid fel tillfälle, ett par händer som inte är tillräckligt lena, en hjärna som inte har upplevt vad våran har, en mening som dyker upp och bara förstör det fina ögonblick som var.

Vi vill väl inte kompromissa mer. Nu är vi ensamma istället. Vi träffar några, men mer och mer sällan. Mest träffar vi varandra.Vi kommer överens.
Vi älskar inte varandra så som vi tror att de flesta hade definierat älska. Det är ytterst få starka känsloyttringar mellan oss, men här råder ett samförstånd som få skulle förstå sig på. Vi sover inte ihop eller sover över eller ligger med varandra eller kysser varandra. Ibland kan vi kramas.

När vi talar om att älska säger vi -kanske är det medicinerna som har gjort oss såhär, eller är det bara åldern.
Medicinerna fanns inte hos oss när vi älskade. Då slungades vi ut i en blank rymd varje dag och slungades in i svarta hål andra dagar. Men vi älskade. Vi älskade och föll handlöst och nu faller vi mer sällan och av andra anledningar som inte har med någon älskande att göra.

Nu är vi i balans, det som många människor skulle kalla balans. Tror jag. Vi dansar inte på innergårdar och blir hämtade av polis, vi skriker inte så som andra sa åt att absolut inte skrika utan har ett röstläge som passar andra människor. Vi passar in och vi förpassar oss. Vi skriver inte förunderliga manifest och skickar fyrtiotals ex till Bonniers. Vi har inte storhetsvansinne. Vi köper inte gräddbakelser och häver i oss tills vi bleknar och tillslut kräks.
Vi säger ofta - åt helvete med balansen.