Det gör ont när knoppar brister.
Det som är tryggt spricker och faller bort.
Kvar, lämnat åt sitt öde är det nakna.
Det utsatta. Det ovana.

Men det är först då som man kan växa,
som man kan förändra sig,
som man kan utvecklas.
Först då börjar man ana hur det kan kännas att nå ända fram.

Jag tror att det blev en dikt.

Livet är en dikt,

en dikt.