Första dagen inom hemtjänsten och det var med ett ovanligt lugn jag gick fram och plockade på mig ”dagnyckel 57”. Alla nya vikarier sprang runt som en flock galna höns och frågade de rutinerade vad de skulle tänka på under dagens bestyr. Jag själv brydde mig inte det minsta om vad som komma skulle. Behöver någon min hjälp och det finns något jag kan göra, gör jag det. Svårare än så behöver det inte vara.

Klockan var halv elva på förmiddagen och jag gick med raska steg mot lägenheten på Möllevångstorget. Byggnaden hade det där fula bruna teglet som hade förblindat den nytänkande svensken under rivningsepoken. Förmodligen hade där stått ett pråligt sekelskiftshus innan byggnadsherrarna på den tiden hade satt sina klor i den attraktiva marken.

En påknackning, vänta i tio sekunder och därefter öppnar jag dörren. Det var vad jag gjorde för att fånga den boendes uppmärksamhet.
”Hallå!”, skrek jag. ”Är det någon hemma?”
Vem som helst kunde frammana sig: en nedblodad knarkare, en psykiskt sjuk kvinna, en kortvuxen, någon som saknade lemmar eller kanske rentutav en pensionerad cirkusartist som hade en dokumenterad yrkesskada. Listan var lång.
”Vem fan är det?”, hörde jag någon skrika från andra sidan väggen.
”Det är hemtjänsten”, sa jag. ”Jag ska hjälpa dig med vad det nu än är du behöver hjälp med”.
En sargad man i femtioårsåldern gick sakta fram mot mig. Han var lång, smal och hans ansikte såg ut som ett luffarschackbräde, rispigt, ärr som sträckte sig från pannan ner till hakan och han hade säkerligen fått sig en omgång eller två under sina glansdagar.
Han ställde sig två decimeter från mitt ansikte och stirrade mig neurotiskt i ögonen.
”Vad har du för åsikt om bögporr?”, frågade han.
”Jag vet inte”, sa jag. ”Ingen särskild skulle jag tro.”
”Har du någon gång glott på bögaporr?”, frågade han på sin breda malmöitiska.
”Jag har väl skummat igenom ett och annat klipp i min ungdom, av ren nyfikenhet”, svarade jag. ”Men jag kan inte säga att jag går igång på det. Tycker det maskulina kan vara riktigt äckligt ibland”.
Han stirrade belåtet på mig. De andra i personalgruppen brukade sannolikt inte dela med sig av sina innersta tankar.
”Jag har en hel drös med djurporr uppe på vinden”, sa han. ”Gamla VHS-kassetter som jag har samlat på mig sedan 80-talet. Jag hade kunnat plocka ner dem till dig om lusten skulle infinna sig nån dag”.
”Det där är ju bara sjukt”, svarade jag. Helt fel svar från mig. Man ska bekräfta, vara tillmötesgående, se till allas lika värde, inte stigmatisera, normalisera. Men jag brydde mig inte. Så här hade jag betett mig sedan jag en natt blev överöst med insikter som jag verkar dela med ytterst få människor.
Nu glodde han ilsket på mig. Gick fram två steg och log elakt och strategiskt.
”Vet du att jag har en jaktkniv instoppad under madrassen?”, frågade han.
”Det visste jag inte”, sa jag.
”Vad känner du när jag säger det?”, frågade han samtidigt som blicken blev mer intensiv.
”Det är väl kul för dig”, svarade jag. Det rör sig ju en hel del galningar i Malmö nuförtiden. Alltid bra att vara förberedd. Fast det kanske finns andra motiv bakom?”.

Nu log han ännu bredare. Han tog två steg tillbaka, vände sig om och gick fram till cd-spelaren. Efter några knapptryckningar startade en gitarrslinga som jag hade hört för längesen. En mikrosekund senare kunde jag identifiera låten. Everly Brothers- Wake up little Susie

Wake up, little Susie, wake up
Wake up, Little Susie, Wake up
We´ve both been sound asleep
Wake up, little Susie, and weep

Han hade ställt in volymen på max. Tavlorna på väggen rörde sig av basgångens vibrerande toner. Därefter gick han mot mig släpandes med sina defekta ben efter sig. Han tog fram den stora jaktkniven och började hugga efter min kropp. Knivspetsen trängde in i min vänstra axel och blodet började rinna längs med bröstet. Ett ytligt sår, men tillräckligt för att göra mig skärrad.
Ett nytt hugg delades ut. Snabb som jag var fångade jag hans knivhand, tog ett stadigt grepp om hans nacke och dunkade huvudet i väggen. Efter att ha stött hans huvud mot den hårda ytan ett flertal gånger såg han lika desorienterad ut som ett barn som har överdoserat karuseller på Liseberg. När han sakta började tappa medvetandet ryckte jag kniven ur hans hand och högg honom i magen. Jag vet inte hur många hugg han fick, men jag kan nu i efterhand konstatera att jag nog höll mig aktiv i närmre en minut. Hans ansikte blev blekare och blekare, och såg han inte hjälplös ut tidigare gjorde han det åtminstone nu.

Till slut kunde han inte längre hålla upp sin sargade kropp och föll ner på marken. Jag stod i en blodpöl, skakandes av allt adrenalin som forsade inom mig och tittade på honom där han låg i sin urtvättade träningsoverall, förmodligen inhandlad på 80-talet. ”Stackars sate”, tänkte jag. Han har inte haft det lätt här i livet.
Jag tog tag i hans ben och drog honom in i vardagsrummet. På vägen snubblade jag nästan över hans fodrade morgonskor som låg på gränsen mellan köket och vardagsrummet. Han hade en förhållandevis fin matta utslagen över det inplastade golvet. Jag lade honom i mitten av mattan och rullade ihop den som en falafel med extra mycket grönsaker och blandad sås.
Mattan slängde jag därefter upp över min högra axel och begav mig mot ytterdörren. Först tänkte jag vända mig om för att ge lägenheten en sista blick. Men jag visste med mig att jag lätt blir känslomässig när jag ser en fattig människas defekta ägodelar, som betyder allt för dess ägare, trots att vi med pengar enbart betraktar det som skräp.

Dörren slog igen och jag befann mig på de första trappstegen ner mot friheten. Det var skönt att komma ut ur lägenheten och den fräna odören som hade satt sig i väggarna. Självfallet hade hemtjänsten placerat honom på fjärde våningen, så jag hade några ansträngande minuter framför mig. En äldre kvinna öppnade sin dörr och tittade på mig med stora ögon. Jag nickade vänligt och begav mig så småningom ut genom ytterdörren.

När jag kom ut på Möllevångstorget var det disigt ute och luften var frisk. Torghandlarna stod och försökte locka till sig nya kunder. ”Apelsiner, kantareller, äpplen madam”, stod en arab och skrek till de förbipasserande. ”Du betalar inte mikke. Kom å köp. Mikke billig”.
Jag fick feeling. Med ett stötande ryck slängde jag upp mattan med mannen inuti högre upp på min axel och jag fortsatte gå mot Bergsgatan. Ett pensionärspar gick förbi mig och tittade misstänksamt mot innehållet i mattan. Jag kunde inte låta bli, så jag började skrika ”Kom å köp. Man i persisk matta. Han är rumsren och gör inget väsen av sig. Mikke billigt”.