Skrattmåsen tar sats,

lämnar speglingen

i nattens blankis.

Speglingen bleknar.

Tomhet återstår.

Verkligheten

hastar förbi,

kastar 

för ett ögonblick

en suddig bild av sig själv

mot den stumma bakgrunden.

Bilden kan ropa:

"vänta på mig, snälla!"

men då är ögonblicket redan förbi.

Kanske en kosmologisk modell

i all sin obegriplighet

kan förklara detta mysterium?

Om universum är som ett hologram:

hur uppkommer skuggan?