Ack, vi minnes huru Svenske män i fjätter gingo,
Nacken de fingo böja för di utländske kungar.
Vi minnes borgarnas åkallan och allmogens klagan,
Då Rådsherrarne och Biskoparne fäderneslandet förgätit.

Vi minnes huru trenne Sturar bjödo Danska väldet till dans,
Då fingo di store Danske herrarne sin hatt i hand.
Ack, Jutens vedergällning var listig och stor,
Då han åter greppat till mod efter striden på Åsunda sjö.

Göta konungarike förött och slagen, ditt självstyre förgäten.
Karskt den Danske Christian talte; Kom nu i näsvise Svenske herrar, er konung gästabud uti Stockholm bjuder!
Sent di visste att di bjudits till bödelns galge och yxa.
Dock dränkes ej Svenskarnes frihetsrop i blod!

Gud Fader utkorade en hjälte stark och båld,
Herr Göstaf Eriksson, han röt; Tyrann, gack din väg!
Sin krigsmakt han fingo samman och drogo så mot Christians här.
Christian sökte trenne riken att styra, men funno sig till sist konung av intet.

Göstaf mäktig var den monarkens namn, rikets befriare, vår fader och beskyddare.
Länge leve hans ätt, källan för vår ära.
Må hans styre och lag, vara så länge som hans minne.
Må hans namn för evigt vara signal för endräkt och sämja.